"En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt."

Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt...

"Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt."

Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.

Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna - av typen "skjuta mygg med kanoner" och att behandla alla som brottslingar - som jag vänder mig emot.

"Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell."

Det hela sätter fingret på varför vi har riksdagsmän. Med vårt parlamentariska system så har de liten självständighet. Deras uppgift är att vara röstboskap åt sina partier. Men samtidigt så har vi personval. I princip är alla av de som uttryckt tvekan om FRA-lagen också personvalda. Deras lojalitet skall inte bara vara mot partierna utan mot sina väljare som kryssat in dem. De borgerliga vill också utöka personvalsinslagen, men här krockar idealen med makten.

Detsamma kan man säga om tanken på en författningsdomstol, som också omhuldas starkt av de borgerliga partierna. Jag har svårt att tänka mig att en sådan skulle godkänna en lag som i allt väsentligt bryter mot regeringsformen 2 kapitlet §6:

"Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande."

Motståndet har varit stort - utanför de etablerade partierna. Även om sossarna nu kommer att rösta nej så är de hycklare. Det var ju de som kom med det ursprungliga förslaget och de håller egentligen med i sak, men vill ha en ny utredning.

I dagens NWT skriver jag bland annat:

"Det är faktiskt obegripligt och skandalöst att det är en borgerlig regering som går i spetsen för att driva igenom ett sällan skådat ingrepp i den personliga integriteten. Hur har de kunnat halka så snett? Har de redan blivit så bekväma vid makten att de utgår ifrån att det bara kan komma gott från staten och då inte förmår att se de stora farorna?"

Varför gör de på detta viset? En sund skepsis mot alltför genomgripande statlig makt borde vara ingrodd i varje borgerligt sinne - särskilt i ett land som Sverige. Det måste ligga något outtalat bakom det hela, något man inte kan, vill eller vågar säga öppet.

"Det har också varit märkligt tyst från förespråkarnas sida i debatten. Det är som de vet att de inte har några övertygande argument att komma med. Vad man kan läsa in mellan raderna är att det sannolikt finns oerhört starka påtryckningar på Sverige från utländska underrättelsetjänster. Utan avlyssning så blir det inte mycket av informationsutbyte. Men det kan man nu inte säga högt. Det skulle snarare förvärra argumentationsläget. Att allas vår kommunikation skulle kunna lämnas över till amerikanska NSA eller brittiska GCHQ är ingen betryggande tanke."

Visst är det oerhört viktigt att bekämpa terrorister och andra hot, men att skjuta mygg med kanoner är inte effektivt. Det är samma sorts "lathet" som vi ser på flygplatser, där man av rädsla för att anklagas för "rasprofilering" (racial profiling) ägnar minst lika mycket energi att visitera gamla moster Agda och lillflickan Fia som Mohammad från Afghanistan. Bättre då att samla upp alla i det vidsträckta nätet, och få en orwellsk övervakningsstat på köpet.

Systemet är inte heller vidare effektivt. Som Peter Englund skrev i DN:

"Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös."

Eller Magnus Norell, terrorismforskare på Försvarets forskningsinstitut, som säger att man inte kommer att fånga några terrorister med det här.

Jag håller tummarna för att fyra alliansledamöter har kurage nog att rösta med sin övertygelse, och inte vika sig för partipiskan. I morgon vid nio-tiden röstar riksdagen.

Jag har skrivit om det i både dagens och gårdagens NWT.

"Är det ens någon mening att ha kvar försvaret? Överbefälhavaren, general Håkan Syrén, erkände själv i går efter det att han lämnat över sitt förslag om fortsatta nedskärningar till försvarsminister Sten Tolgfors (m), att han var tveksam om Sverige skulle kunna försvaras."

Vi kommer ju knappast att få någonting kvar - i praktiken bara förband motsvarande en brigad! Sanslöst! Jag tror inte riktigt det har nått ut till svenska folket hur lite som finns kvar av vår "försvarsmakt". Vi kan inte skydda vårt territorium, det som borde vara den främsta uppgiften för en statsmakt med våldsmonopol. Allt annat är faktiskt sekundärt.

"Således kommer försvaret att få halvera sina insatsbataljoner till åtta-nio stycken (cirka 8 000 man). Det motsvarar lite drygt en brigad. Fast några brigadövningar görs ju inte längre – däremot har vi en massa brigadgeneraler. 1972 hade armén så mycket som 31 brigader. Det är en exempellös avrustning som skett. Futtiga åtta bataljoner gör varken från eller till. Jämför med vårt grannland Finland som fortfarande kan mönstra över 300 000 man."

Det duger inte heller som bas för våra internationella insatser. Nu verkar det som politikerna ser det som en antingen-eller-uppgift, men de hör ihop. Ett effektivt insatsförsvar - som faktiskt borde gälla insatser både när och fjärran - hör intimt ihop.

"Om regeringen inbillar sig att man med så litet underlag kan bemanna våra internationella insatser, som dessutom skall öka, så bedrar man sig. Ett så ynkligt litet försvar förmår inte att ha en tillräckligt stor kritisk massa för att öva och motivera personalen, säger en anonym högt uppsatt officer till Svenska Dagbladet. Så vi kommer att få ett försvar som enligt ÖB inte kommer att kunna försvara landet och som i praktiken inte kommer att kunna försörja våra internationella insatser. Vad skall vi då med ett försvar till om det inte klarar av sina två huvuduppgifter?"

Bisarrt är också att följa krypskyttet mellan ÖB och finansdepartementet (via sin handgångne man Sten "Tomhylsan" Tolgfors). Det var därför man bussade Ekonomistyrningsverket på försvarsmakten. Regeringen har förvandlat försvarspolitiken till en fråga om kronor och ören och inte om vilka uppgifter försvaret faktiskt skall ha.

"Visst kan försvaret ha en ett och annat att lära om ekonomihantering. Men vad varken ESV eller försvarsministern vill erkänna är att mycket av bristerna i försvaret beror på att man under lång tid fått sig tilldelade fler uppgifter än det funnits pengar för. Politikerna har helt enkelt inte velat ta ansvar för sina egna beslut. Det löser man inte genom att låta piskan vina över Högkvarteret."

ÖB underkänner också - med all rätt - den säkerhetspolitiska "analys" som den parlamentariska försvarsberedningen gjorde i december. Han ser klarare än politikerna vilka hotbilder som gäller, och för det får han bassning av politikerna. Som jag skriver "försvarsberedningens betänkande var en världsfrånvänd politiskt korrekt soppa där ”klimathotet” målades ut som det största hotet." Är det någon seriös analytiker som tar beredningens dravel på allvar? Chefen för Utrikespolitiska Institutet Thomas Ries gör det inte:

"De har inte tänkt alls. Den bedömning de gjorde i december var helt undermålig och saknade helt en strategisk analys av Sveriges säkerhetspolitiska miljö."

"Absolut, ÖB har helt rätt. Och det hänger ihop med två grundläggande faktorer. Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla nu bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar. Det kan leda till en säkerhetspolitisk miljö som kan beröra Sverige."

Hur länge kan den här föreställningen fortsätta? General Syrén måste ha masochistiska tendenser för att låta sig förnedras på det här sättet. Lojaliteten mot de försvarsanställda är förvisso berömvärd men smärtgränsen borde vara passerad nu. Klyftan är så djup att det är svårt att se hur den skall kunna överbryggas. Och skulle ÖB sättas under civil förmyndare, som ESV föreslår, så borde han då, om inte förr, ta konsekvenserna och avgå. Låt de världsfrånvända politikerna ta ansvar för den fortsatta avrustningen.

Inte undra på att svenska folkets förtroende för försvarsmakten är lågt. 71 procent anser att beredskapen är ganska dålig eller mycket dålig.

Hälso- och sjukvårdsnämnden gjorde ifjol, under ledning av kristdemokraten Marie-Louise Forslund Mustaniemi, ett underskott på över 100 miljoner kronor och i år väntas nämndens underskottet stiga till över 250 miljoner. Revisorerna var följaktligen också mycket kritiska i sin granskningsrapport av nämnden och pekade bland annat på att de beslut som fattats inte varit tillräckliga i relation till det skenande underskottet.

Revisionens vice ordförande, moderaten Kjell Ericsson, var mycket noga med att understryka enigheten bakom revisionens rapport:

” - Det finns uppenbarligen mycket mer att önska vad gäller ledning och styrningen av landstingets verksamheter. Vi riktar enhälligt en anmärkning mot hälso- och sjukvårdsnämnden.”

Revisorerna fick också gehör för sin kritik hos såväl fullmäktiges presidium som landstingsfullmäktige som beslutade att ge en anmärkning mot de beslut som fattats i nämnden under 2007.

I den debatt som föregick beslutet om att ge en anmärkning till nämnden diskuterades såväl det föregående året som den minst sagt dystra prognosen för innevarande år. Helt naturligt lyftes också krav på konkreta förslag och åtgärder från den borgerliga majoriteten.

Socialdemokraternas gruppledare, tillika oppositionsrådet, Jörgen Danielsson var stundtals mycket kritisk mot majoritetens agerande och utfall från talarstolen:

”- Ödmjukheten och förståelsen från majoriteten är inte påfallande. Istället pekar borgerligheten på hur kostnadseffektiva man är.”

Danielsson vände sig också direkt till majoritetens företrädare med ett ytterligare konstaterande och en fråga:

”Antingen anpassar man sig efter den kostym som man har eller så höjer man skatten – Vad tänker ni göra?”

Centerpartiets landstingsråd Mattias Claesson var efter Danielssons utspel snabb upp i talarstolen och deklarerade att han är mycket skeptisk till en justering av skattesatsen:

”- En skattehöjning är för mig den sista utvägen. Det är kostnadskontrollen som är jätteviktig.”

Även kristdemokraternas gruppledare Marie-Louise Forslund Mustaniemi kommenterade en justering av skattesatsen från talarstolen:

”- Om vi höjer skatten så belastar vi våra skattebetalare ganska mycket i Sörmland.”

Men vad de då förmodligen inte visste var att majoritetskollegan, tillika landstingsstyrelsens ordförande, Lotta Finstorp (m) bara ett tiotal minuter tidigare öppnat upp för en skattehöjning i samtal med SVT Östnytt. Något som Claesson (c) och Forslund Mustaniemi (kd) blev varse först efter att Jörgen Danielsson (s) upplyst dem om detta i en replik från talarstolen.

Lotta Finstorp (m) som vid ett flertal tillfällen under dagens sammanträde lyfte vikten av dialog i landstinget, har uppenbarligen inte gjort sin egen hemläxa när det gäller den interna dialogen i den borgerliga majoriteten.

Intressant är givetvis också att få vara med om något så sällsynt som en moderat landstingsstyrelseordförande som öppnar upp för en justering av skattesatsen - Detta bara månader efter piken på en av de största högkonjunkturerna på mycket, mycket länge och dessutom tackvare eller snarare på grund av hennes egen oförmåga att styra landstinget och hennes borgerliga majoritets handlingsförlamning.

Det finns nog en hel del gamla MUF-klyschor att damma av för den som letar slagträn i den kommande debatten… Hur lät den där om höga skatter men dålig välfärd?

.....................................................................
Tidigare publicerat på: FredrikPettersson.NU

Läs även andra bloggares åsikter om Landstinget Sörmland, Lotta Finstorp, moderaterna, skattehöjning, Mattias Claesson, Marie-Louise Forslund Mustaniemi, borgerligheten, underskott, hälso- och sjukvård, landstingspolitik, SVT, Östnytt

Inlägget är pingat på Intressant.se

Igår kom beskedet att Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin (m) avgår. Axén Olin har för många varit kontroversiell, samtidigt som hon har uppskattats av moderata kärnväljare i Stockholms-regionen. Stockholmsregionen och dess politik och förutsättningar skiljer sig på många sätt från Göteborgs, och det politiska landskapet har på senare tid präglats av borgerliga framgångar.

Axén Olins och moderaternas politiska resultat har inte imponerat. Underskott, utförsäljningar och privatiseringar har kännetecknat det moderata alternativet i huvudstaden. Vad Axén Olins avgång beror på tänker jag inte spekulera i allt för mycket, men det kan konstateras att en ansträngd personlig situation med hänvisning till familj och alkoholproblem har varit avgörande för hennes avgång.

Politiken är speciell. Mona Sahlin uttryckte en gång att hon älskade sitt parti. De flesta människor som på något sätt går in i politiken fortsätter sedan livet igenom i att vara aktiva samhällsmedborgare med kopplingar till politik och föreningsverksamhet. Kanalerna och engagemanget kan skifta, men likväl ligger det oftast kvar i ens liv på ett eller annat sätt.

Politiken är på många sätt nästintill schizofren. Samtidigt som man får så mycket tillbaka, krävs det också att man ger mycket. Tid och engagemang. Man har förväntningar på sig. Det är stimulerande, utvecklande, och roligt. Den kamratskap och gemenskap som man bygger är på många sätt unik - och påminner om den gemenskap man bygger inom en idrottsförening, ett lag eller liknande. Fast ändå inte, politiken ger på något sätt ytterligare dimensioner. Att vara politiskt aktiv ger också möjligheter till att förstå hur människor fungerar - på gott och ont. För oss människor som sociala varelser intresserade av omvärlden kan politiken och dess verksamhet uppfylla flera av de behov som också psykologen Maslow nämnde i sin världsberömda så kallade behovstrappa (se behovshierarkin).

Politik kan också vara hårt. Det kan handla om att inte bli hörsammad, men det finns också en risk att man blir fullständigt uppslukad genom sitt engagemang och får svårt att få tiden att räcka till. Många politiker ställs inför orimliga krav om att leverera och prestera. Det kan bli ett högt pris, och för att hitta den rätta balansen handlar det hela tiden om att prioritera. Precis som i alla andra branscher, företag och organisationer finns det människor som hamnar snett och fel.

Många av de människor som aldrig engagerat sig förstår inte hur människor frivilligt kan offra så mycket av sin tid till sitt engagemang. Det handlar om dagar, kvällar och helger. Hade det inte varit så fantastiskt som det är att vara politiskt aktiv, hade folk självklart inte stannat kvar.

Men folk måste vara som de är. Och ibland behöver man stanna upp, ta paus och reflektera över vad det är som man egentligen vill och vad det är som man vill prioritera. Förmodligen är det vad Kristina Axén Olin behöver.

Varje människa är mer värd än bara det som hon presterar. Och det stora med oss är inte att aldrig falla - det är att kunna resa sig varje gång.

Riksdagsmannen Fredrick Federley (c) sviker landets homosexuella. Han brukar ge bilden av sig själv som den borgerliga förkämpen för homosexuellas rättigheter. Den bilden stämmer inte.

Federley har fått ett brev av Johan Löfstrand (s), Hillevi Larsson (s), Liselott Olsson (v) och Jan Lindholm (mp). I det brevet erbjuds Federley att vara med den 16 april och rösta för en könsneutral äktenskapsbalk och därmed tillåta också homosexuella att gifta sig.

Federley meddelar på sin blogg att han lade det brevet i pappersåtervinningen. Därmed lade han också de homosexuellas rättigheter i pappersåtervinningen, i alla fall för en tid. Den motivering han ger är att "Jag har ännu inte röstat med oppositionen och tänker inte göra det nu heller". Han säger också att "De sista 12 åren med sossarna hände inget. Om det tar oss två år så är det fortfarande en sjättedel av tiden".

 Med detta visar Fredrick Federley en stor politisk omognad. Riktigt dåliga svepskäl. Bara för att det skulle innebära att rösta med oppositionen, tänker han inte göra det. Vilket revirpinkande! Det är långt från den anda som tidigare präglade Centerpartiet och tidigare Bondeförbundet i den traditionen där man var med och tog ansvar för landet genom att ta ställning till politiken, och inte enbart partikonstellationer och deras intressen.

Att Federley kommer med barnsliga argument som "Det tog sossarna 12 år..." visar än en gång på hans omognad. Federley verkar inte inse att han nu ingår i den majoritet som stöder regeringen, och därför har ett gyllene tillfälle att göra skillnad också för landets homosexuella. Istället tar han fram sitt gamla lillebrorskomplex gentemot Sveriges största parti, och ser tillbaka på historia. Det är alltid läskigt med unga politiker som redan blivit mossiga och bittra, och bara ser tillbaka och inte ser framåt!

Tala klarspråk istället Federley! Du sitter i alliansbåten tillsammans med dina polare som inte alla är överens om alla människors lika värde. Du sitter i samma båt som det kristdemokratiska parti som alltid har velat motsätta sig minsta förbättring för den homosexuella minoriteten, och du låter Hägglund och hans intoleranta polare bestämma hur snabbt skutan ska gå. Med en socialdemokratisk regering vid makten skulle de homosexuella efter den 16 april haft rätten att gifta sig, vi skulle ha fått en könsneutral äktenskapsbalk. Tack vare dig Fredrick Federley, och många andra, får vi nu vänta ännu längre.

Federley visar att det för honom är viktigare med kortsiktigt partipolitiskt strategiskt tänkande, än de homosexuellas rättigheter. Och så blev den radikala tidigare CUF-ordföranden en trist och grå politiker som så många andra.

Att tydligt ta ställning för landets homosexuella, det gör inte Federley. Att däremot sitta i SVT:s debatt och berömma BlondinBella och hennes konsumtionsvaror, det verkar vara prioriterat. Mitt förtroende för Fredrick Federley som politiker och företagare (ja vi minns alla hans charad här i Göteborg med salladsbaren, såväl som hans egen konkurs-stämplade salladsbar på Stureplan med Army of lovers-Dominika) har aldrig varit särskilt stort. Och nu blev det ännu lägre. 

Så kommer ännu en artikel, ännu ett utspel från Folkpartiet idag på DN debatt. Signerad av partiledare Jan Björklund och integrationsminister Nyamko Sabuni.

Vi har sett det förr. Folkpartiets vilja att starkt profilera sig i "invandrarfrågor". Det har varit allt från förslag på obligatorisk gynundersökning för utlandsfödda flickor till förslag på att införa statliga imam-utbildningar för att avvärja potentiella muslimska terrorister. Hela den här pinsamma charaden inleddes egentligen redan 2002, när kravet från dåvarande Leijonkungen var att alla som syftade till att få svenskt medborgarskap skulle språktestas. Folkpartiet nådde då siffror runt 13%, och var snubblande nära att bli Sveriges största parti efter Socialdemokraterna. Moderaterna rasade som bekant i det valet ner till runt 15%, en bidragande orsak var troligen det valstugereportage där Jan Josefsson avslöjade rasistiska tendenser i Moderaterna. I kombination med Bo "Jag är bra för alla andra partier utom mitt eget" Lundgren sänkte Moderaterna sig rejält, och "de nya moderaterna" tog form med Fredrik Reinfeldt i spetsen.

Nu verkar förtroendet för regeringen, och i synnerhet Moderaterna, att minska. Vem tror egentligen att Moderaterna är ett nytt arbetarparti? Folkpartiet känner vittring inför nästa val. 2010 närmar sig, och med undantag för 2002 har Folkpartiet noterat usla siffror de senaste årtiondena sett utifrån ett historiskt, liberalt perspektiv. Jan Björklunds utstakade väg verkar klar: Att starkt profilera sig i skolfrågor (mer och tidigare betyg, hårdare tag) och i energifrågan (kärnkraft åt alla). Inte heller får "invandrarfrågan" gå till spillo. Det var nämligen den som kraftigt lyckades bryta Folkpartiets dåliga valresultat.

Det finns de som menar att om Folkpartiet på detta sätt uppmärksammar segregation och liknande, tar det bort fokus från Sverigedemokraterna och leder till att hålla dem borta från beslutsfattande positioner lokalt såväl som nationellt. Det är möjligt att det är så, men i så fall endast kortsiktigt. Långsiktigt kommer det att gynna en alltmer främlingsfientlig retorik som riskerar att väcka obehagliga strömningar till liv. Att Sverige har varit relativt framgångsrika i att hålla främlingsfientliga partier borta från den parlamentariska makten, kan bland annat förklaras med att i princip samtliga partier mer eller mindre markerat att främlingsfientlighet inte är okej.

Den artikel som Folkpartiet författat i dagens DN är på intet sätt särskilt upseendeväckande. Den tar upp vikten av att alla elever ska få ta del av sexualundervisning, och att alla ska ges rätten att lära sig simma. Detta måste skolorna jobba kontinuerligt med, och här måste skolorna naturligtvis se till enskilda individer genom att utforma till exempel simundervisningen på så sätt att den kan passa alla. Att däremot inte ta del av olika moment, utifrån hänvisningar till olika religiösa skäl ska inte vara okej om vi menar allvar med att vi ska ha en konfessionsfri undervisning.

Sara Högdins doktorsavhandling, "Utbildning på (o)lika villkor" visar att 27% av utlandsfödda flickor idag inte deltar i idrott, simning eller sexualkunskap. I vissa fall kan det också, enligt avhandlingen, vara problematiskt för vissa att få följa med på klassresor eller studiebesök. Om dessa siffror stämmer, är det naturligtvis någonting som bör ses över.

Jag arbetade själv som lärare under två år, och är medveten om att det finns olika åsikter i vilken undervisning eleverna ska få delta i eller inte. Jag mötte kristna elever som hävdade att de inte skulle delta i undervisning om evolutionsteorin. Jag mötte också muslimska elever som inte skulle medverka på vare sig sexualundervisningslektionerna eller idrottslektionerna. Det är en problematik som finns, och detta måste diskuteras mellan framförallt skolledning, elever och föräldrar. På lokal nivå kan man utforma flexibla lösningar som passar för att elever ska få ta del av den undervisning som utgör ramarna. Genom dialog uppnår man mycket. 

Folkpartiets artikel har sålunda vissa poänger. Ändå fylls jag med avsmak inför den, och inför andra mer bisarra utspel om språktest och liknande som har gjorts. I media fördjupas sällan resonemangen, och det är strategerna väl medvetna om. Rubriken på dagens DN-löpsedel var till exempel: "Invandrarflickor ska få sexutbildning".

Min tes är att Folkpartiet i första hand vill ha fler väljare med hjälp av att tjata hål i huvudet på väljarna med sin "invandrarfråga". I andra hand bryr de sig om de människor som de faktiskt talar om.

Men förtvivla icke, för det kom också ett pressmeddelande där det står:

"Onsdagen 27 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt Ängelholm. Fredrik Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus för samtal med sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster. Besöket är en del i Fredrik Reinfeldts resande i svenska välfärdsverksamheter."

Phew... ett tag började jag bli orolig!

Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten "Tomhylsan" Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:

"Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har."

Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!

Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.

Jag avslutar dagens NWT-ledare med:

"Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa."

Lars Ohly och vänsterpartiet vill inte ingå i en gemensam valallians inför valet 2010 tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Det beskedet gav Ohly efter att ha pressats på svaret av miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand.

 Det verkar mest vara journalister och borgerliga företrädare som blir upphetsade av denna nyhet. "Kanske, kanske", tänker de, "kan detta göra att sossarna tappar i opinionen". Och visst kan det bli så, mediadrev spelar en stor roll för att få de där 3-4 procenten att flyta fram och tillbaka som en klick smör i en stekpanna.

Trots det tillhör jag inte dem som blir upprörd eller ledsen över detta besked. Jag tycker snarare att det är sunt att varje parti har sin egen profil, och inte tvingas till den destruktiva förnedring som det innebär att se glad ut på alla bilder tillsammans, tycka likadant om precis allting, bada tunna och låtsas att man älskar varandra. Möjligen vinner man kortsiktiga politiska segrar på sådant, men i ett längre perspektiv inger sådant där inte något större förtroende. Titta bara på hur regeringens "folkliga stöd" har ramlat ihop som ett korthus.

Att de borgerliga partierna alltmer går mot ett parti ser jag tydliga tecken på. Jag har vänner från Folkpartiet som inför valet 2006 fick direktiv om att de var tvungna att tona ned sin socialliberala profil och endast följa den s k alliansens program. Vidare tröskar Maud på och slaktar flera av centerns tidigare heliga kor (tex kärnkraften). Fredrik Reinfeldt gör sitt på flera områden, inte minst när det kommer till försvarsfrågan. Göran Hägglund har låtit meddela att han inte tänker spräcka en borgerlig regering om äktenskapslagstiftningen också kommer att omfatta homosexuella, och Björklund drar sig åt höger. Inget är sig likt.

 I de möten jag har haft med företrädare för de borgerliga, politiska ungdomsförbunden har jag mött starka nyliberala tendenser från samtliga. En oreglerad marknad, en svag välfärdsstat och en avsky inför socialdemokratin är de ideal som präglar. Främst gäller det CUF, KDU och MUF i nämnd ordning. De drar åt samma håll så att säga. Den borgerliga taktiken går ut på att först spela bollen mot mitten, för att sedan kraftigt dra åt den högra delen av spelplanen. Och då står flinande stureplanscentrare och välkammade kristdemokrater från de politiska ungdomsförbunden redo att ta över, och slakta det som finns kvar av välfärdsstaten. Minsta avvikelse från den gemensamma borgerliga linjen kommer inte att accepteras, och ett samgående mellan två eller flera borgerliga partier är nog att vänta inom en 5-10 årsperiod, om jag får ge en prognos. 

 Så åter till Ohly. Ohly vill vara ett tydligt vänsteralternativ, säger han. Gott så. Det är bra att det finns olika partier med egen profil. Så långt är det bra. Att vänsterpartiet skulle bli det där tydliga vänsteralternativet känns däremot mer avlägset. Sedan Gudrun Schyman och Johan Lönnroth lämnade det politiska ledarskapet har de interna kriserna avlöst varandra. Alltifrån kommunistdebatten, vägval vänster och lågt förtroende i allmänhet för partiledaren. Här i Göteborg har också flera tidigare vänsterpartister istället kommit ut som socialdemokrater.

Vänsterpartiet har inte lyckats dra någon nytta av den kraftiga opinionsström som har gynnat vänsterblocket. Nästan samtliga procent har gått till socialdemokratin. Vänsterpartiet känns helt enkelt inte fräscht. Det är ett parti som inte har lyckats profilera sig som ett modernt och progressivt vänsterparti. Naturligtvis spelar också de interna konflikterna sin del till att partiet har marginaliserats jämfört med fornstora dar då Schyman levererade såväl ett kraftfullt feministiskt alternativ samt bra valresultat.

 Varje parti eller organisation som inte klarar av att hantera interna konflikter och stridigheter kommer att få det enormt svårt att någonsin kunna växa, mer än margínellt.

Ställs han mot Clinton kan han räkna med att hon är handikappad av att ha så många "negatives". Hon är en mycket polariserande figur, också bland demokrater. Ställs han mot Obama kan det bli svårare. Obama farmstår som en enande kandidat som talar om hopp och förändring. Men som kandidat så skulle hans tomma retorik börja synas i sömmarna. Redan nu går det att fastställa att han är senatens mest vänsterröstande medlem. Och som medlem av delstaten Illinois' lagstiftande församling uppvisade han samma röstmönster. Så Obama - Fredrik Reinfeldts favorit :rolleyes: - är i högsta grad en kraftigt vänsterpräglad partigängare. McCain kan också spela på Obamas ungdom och oerfarenhet, ungefär som Ronald Reagan som om Walter Mondale sade att han inte skulle "exploit for political purposes my opponent's youth and inexperience."

I dagens NWT skriver jag bland annat om hur idiotiskt det är att alla svenska partiledare utan vidare reflektion omfamnat demokraterna. Det är viktiga saker som står på spel, för omvärlden och för Sverige:

"Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.

Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain."

Sedan finns det förstås andra saker som är bra med McCain, men som mer har med amerikansk inrikespolitik att göra och som gjort att han varit min kandidat om jag varit amerikansk medborgare.

Skattehöjningar, protektionism och ett Amerika som sviker Irak och skalar ned kampen mot islamistiska terrorister är tydligen acceptabla för vår statsminister. Obama är ju gubevars för en sorts "jobbskatteavdrag"! Jag tror jag storknar!

Snacka om opportunism! Antingen tror han på det han säger eller också har någon PR-nisse konstaterat att eftersom svenskarna - genom inte minst partiska media - så kraftfullt stödjer Obama eller Clinton - så vore det riskfyllt av de triangulerande nymoderaterna att stödja några andra. Eller så gäller båda och jag vet inte vad som skulle vara värst.

Nu tror jag knappast inte det hjälper. Opinionen kommer bara att uppfatta honom som hållningslös och anpasslig. Och konservativa kärnväljare blir ännu mer kritiska.

Men i dag är det supertisdag och jag hejar på John McCain - tuff utrikespolitisk hök, frihandelsvän, skattesänkare och mot för stora federala utgifter. En kandidat för framtiden trots, eller kanske på grund av, sina 71 år.

Den Federleyska Timbro-högerns ideologi har ätit upp det tidigare bondeförbundet som var byggt på folkrörelsetanken. Centerpartiet för mig är inte längre hembakta bullar, virkade dukar, traktorer och kossor.

Nej, snarare förknippar jag det med tomt prat, en irriterande partiledare, stureplan, hata facket-mentalitet och total marknadsfundamentalism.

Nu senast märks det av i debatten kring marknadshyrorna. Marionettpartiet kristdemokraterna och sälj ut-ministern Mats Odell har tillsatt en utredning som har fått tydliga direktiv. Hyrestaket ska tas bort, och hyrorna ska fastställas i förhållande till bostadsköernas längd och bostadsrättspriserna i det geografiska området.

 Det innebär till exempel att de som ställt sig i en lång bostadskö förväntas lämna den när de inser att de inte har råd med att bo i området. Det är så den moderatstyrda regeringen med flinande centerpartister förväntar sig att korta köerna. När hyrestaket tas bort kan hyrorna komma att höjas med upp till 30-40% i mer attraktiva storstadsområden, enligt Hans Lind som är fastighetsekonom på KTH. En hyra som idag ligger på 8000 kronor skulle därmed hamna närmre 11000 kronorsstrecket.

Med det sättet hoppas borgerligheten att bostadsköerna ska kortas. Det är sann klasspolitik! Att inte borgarna inser att bostadssegregationen redan är allvarlig som den är, särskilt i storstäderna, är en skymf och visar på att regeringen tappat greppet om inte bara frågor om jämställdhet, utan också bostadsfrågan.

I dagens DN säger visserligen Kristina Alvendal som är moderat borgarråd i Stockholm såhär: "-Allmännyttans hyresnormerande roll bör avskaffas, men det ska finnas ett skydd mot oskäliga hyror."

Hur talar inte Kristina om. Det som skrämmer mest (nuförtiden) är centerpartisterna med bakgrund i CUF. De är totala marknadsfundamentalister och är skolade i en nyliberal tradition med fast hand under sina möten med Timbro, Rotary och Stureplanscentern.

CUF:s ordförande Magnus Andersson besvarar inte kritiken mot eventuella hyreshöjningar, och tar inte det annars så använda borgerliga ordet "utanförskap" i sin mun, utan konstaterar torrt: "-Marknadshyror är bra och kan leda till att det byggs fler bostäder." Han verkar inte ett dugg oroad över prishöjningarna, han tycker till och med att det är bra. Läs själv här och här.

Den centerpartistiske riksdagsledamoten från Värnamo, Annie Johansson, som använder sin blogg till att försvara i princip allt regeringen gör och till att klaga på sossarna tycker naturligtvis också att marknadshyrorna löser alla problem. Läs här.

Magnus och Annie är båda unga politiker. Att de inte bryr sig om framförallt unga i dagens Sverige med begränsade marginaler blir med deras inställning uppenbart. Det finns bara ett ord för detta: GRRR!

Nu vill inte längre regeringen ställa krav på jämställdhet för mindre företag.  För de som har färre än 25 anställda kommer inte längre att behöva upprätta en jämställdhetsplan. Större företag än så kommer bara behöva göra planerna vart tredje år.

Här ser vi ett konkret exempel på en av de åtgärder som bevisar att regeringen inte värderar jämställdhetsfrågorna särskilt högt. Detta har framförts som kritik från socialdemokraternas sida, men det har tidigare avfärdats från Reinfeldt-regeringen. Ikväll går också IF Metall och ordförande Stefan Löfvén ut med kritik mot detta enskilda förslag.

 Nu får vi det alltså svart på vitt, serverat i ett av många exempel som bevisar att regeringens politik leder till försämrade krafttag för jämställdheten.

Ansvarig minister, näringsminister Maud Olofsson, försvarar förändringen i Sveriges Radio ikväll med ett tomt resonemang som inleds med två meningar: "De vill göra affärer. De vill kunna tjäna pengar och kunna anställa fler människor".

Betyder det att jämställdhet står emot tillväxt? Knappast, det är inte minst vårt eget land ett exempel på. Men tron på den enda vägens politik tycks leva kvar i näringsdepartementet.

"Vi har levererat, och för det ska vi också se till att få betalt för hos svenska folket."

Så säger kristdemokraternas Göran Hägglund angående det förslag om fastighetsskatt som bland annat, enligt Hägglund, har gett hans grannar på hans lilla gata i Bankeryd sänkt skatt med 6000 kronor om året.

Hägglunds syn på väljarstöd är ganska intressant. Han anser att kristdemokraterna har levererat, och att de nu ska få betalt för det. Så skulle aldrig en socialdemokrat uttryckt sig. För oss socialdemokrater handlar väljarstöd inte om att få betalt. Det handlar om förtroende. Det bygger man upp långsiktigt, det är ingenting som görs genom att försöka muta folk med någon hundralapp mer i plånboken för att sedan höja andra avgifter som man inte tror väljarna ska genomskåda.

Kanske är det därför som socialdemokraterna nu nästan uppnår egen majoritet (50% av väljarstödet) för första gången på decennier. Kristdemokraterna däremot hamnar på dryga 3 procent och skulle braka ur riksdagen om det vore val idag. Se själv här. Så kan det gå.

Igår fick vi lyssna till Margot Wallström och EU-minister Cecilia Malmström. Jag passade på att ställa en fråga till Margot om Turkiet och deras eventuella EU-medlemskap, och Margot uppmanade reella kontakter mellan medborgare i de befintliga EU-medlemsländerna och med turkiska medborgare. Här kommer SSU naturligtvis att spela en roll, vi ska se över hur.

Under kvällen var det middag med bordsplacering, och jag hamnade med KDU:aren och numera politiskt sakkunnige Martin Källstrand. Under den tre timmar långa middagen passade vi på att prata ideologi och vår olika syn på saker och ting. Vi konstaterade också att vi i de olika politiska ungdomsförbunden alltför sällan möts utanför de traditionella debatterna.

Kvällen avslutades med en liten happening där folk med olika bakgrunder samlades. De som var med var bland andra: moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman, CUF-ordförande Magnus Andersson, en av Expressens ledarskribenter, politikerbloggens Daniel Alsén, LSU-ordföranden Hanna Hallin, representanter från värnpliktsrådet och civilförsvarsrådet med flera.

Idag har vi lyssnat till försvarsminister Sten Tolgfors som gav ett förvirrat intryck. Inga besked om vare sig NATO eller Sveriges alliansfrihet. Ett utspel om detta kommer senare under dagen från mig och Jytte.

Först sade Anders Borg i Almedalen att det kunde bli närmare 5 miljarder. Dessa siffror justerades ned med ett par miljarder men Odenberg avgick ändå eftersom också dessa var ogrundade och orealistiska. Och nu inser Tolgfors att det inte finns realistiskt utrymme för några besparingar under mandatperioden. Sent skall syndaren vakna, kan man ju tycka!

Visserligen är det bra att Tolgfors kommit till insikt, men det är inte utan att man instämmer med Mikael Odenberg när han kallar hela historien för "ömklig". Det visar bara på hur valhänt och oengagerat försvarspolitiken behandlas från regeringen. Man är på sätt och vis tillbaka till ruta ett, men Odenberg verkar begripligt nog ändå glad över att slippa eländet.

Risken finns förstås att Tolgfors blir överkörd av Anders Borg. Men regeringen kan knappast ha råd med ännu en svekdebatt om detta, och än en gång visa upp en finansminister som styr och ställer över ett område han inte behärskar. Fast säker kan man ju aldrig vara. Den här regeringen verkar ha gjort det till sitt modus operandi att göra bort sig.

Nu är det sjukvårdspolitikens tur. Sveriges svar på Hillary Clinton, statsministerfrun Filippa Reinfeldt, skall leda en arbetsgrupp för en nymoderat sjukvårdspolitik. På DN Debatt skriver hon tillsammans med Per Schlingmann att man nu inte skall bry sig så värst mycket om alternativa driftsformer och privata vårdgivare. Istället så skall man fokusera på innehållet, kvaliteten och tillgängligheten i vården. Men som jag skriver i dagens NWT-ledare:

"Bemötande, tillgänglighet och en bättre situation för de anställda är angelägna frågor. Och det är just för att klara av detta som det behövs alternativ i vården, fler vårdgivare och entreprenörer. Eller tror de nya moderaterna numera att svensk sjukvård drivs bäst med dagens byråkratiska planekonomiska kolosser? Det vore i så fall beklämmande."

Än en gång så riskerar nymoderaterna att slänga ut barnet med badvattnet. Jag är rädd för att man i kraft av det gynnsamma budgetläget kommer att kasta ut pengar till landstingen lagom till nästa val (och kalla det för att "befästa vårdgarantin" eller något sådant). Det blir "Hägglundpengar" eller "Filippapengar". Samtidigt så görs föga för att bryta upp landstingsstrukturen. Jag skulle inte bli förvånad om nymoderaterna också överger tankarna på att avskaffa landstingen, liksom idén om en nationell och skattefinansierad sjukvårdsförsäkring.

Dagens kristdemokrater är inte mycket till alternativ de heller, i alla fall inte så länge den snällistiska "pingstvänstern" styr och ställer. Som sista parti överger man kravet på en sänkning av bensinskatten. Nu kan man istället gå med på höjningar av det redan ohemult höga bensinpriset. Allt i den förhärskande klimatalarmismens namn.

Och det är knappast av någon omsorg om klimatförändringarna. Koldioxidutsläppen kommer näppeligen att minska. Bensinpriset är redan så högt att i stort sett all bilkörning som inte är nödvändig redan slutat. De som numera kör bil gör det för att de måste, framförallt på landsbygden. Resultat: staten får in mer pengar medan landsbygdsbefolkningen blir fattigare. Det kan inga marginellt höjda resavdrag ändra på. Ute i landet används bilen av nödvändighet även till annat än ren arbetspendling. Den är nödvändig för sociala kontakter, inköp, skjutsa barn till träning etc.

Men det finns ju som ett underliggande mantra i klimatideologin att vi måste resa och röra oss mindre. Nog för att jag kallar mig konservativ, men någon bakåtsträvande civilisationskritiker av sådana mått är jag definitivt inte!

Så där lite försynt kan man ju undra om han inte också blev imponerad av namnet, nu när hans nya moderater gått vänsterut!

"Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster."

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion - en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

"En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?"

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

"Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet."

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med "oss" och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.

Att Wessberg också köpt svarta städtjänster (alltså inte lämnat kontrolluppgifter) betyder mindre. Reservofficern (major i amfibiekåren) Wessberg har gedigen erfarenhet som bland annat informationschef på försvarsstaben, VD för Industriförbundet, vice VD för Svenskt Näringsliv och generaldirektör för Bolagsverket. Det borgar för att kritiken mot Reinfeldt för att nästan bara omgett sig med unga personer från ungdomsförbundssvängen kan mildras. Internt kallas också Reinfeldts stab för "fritidsgården". Den har tydligen fått en ledare nu.

Lite förvånande är dock utnämningen. Wessberg var den avgångne försvarsministern Mikael Odenbergs statssekreterare, och delade med stor säkerhet dennes kritik av försvarspolitiken. Men situationen hade blivit ohållbar för Reinfeldt. Och Wessberg kommer förhoppningsvis att försöka påverka politiken i rätt riktning. Han var heller inte helt bortkopplad. Efter Odenberg hamnade han som statssekreterare hos den nya handelsministern Ewa Björling.

Då kan man ju undra varför inte mediadrevet vill sätta åt alla dessa säljare av svarta tjänster? Sanningen är ju den att det spelar mindre roll hur pass rika köparna är (de skulle ju kanske ha råd att göra det vitt) och att det finns så få säljare som är beredda att göra det vitt. Alternativet till att det görs "svart" är då att tjänsten inte blir gjord alls.

En kollega berättade att han hade sett en TV-intervju med Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand. Sjöstrand hade förgäves försökt att hittat någon som skulle kunna asfaltera garageuppfarten men gått bet på det då ingen ville göra det vitt. Generaldirektören fick nöja sig med att själv grusa uppfarten. Följden blev att inga garageuppfarter asfalterades i Sjöstrands bostadsområde (för vem hade vågat det). Det skall f-n till att vara granne med Skatteverkets chef!

Så återigen, varför sätter inte drevet igång mot säljarna? Är det inte politiskt korrekt att hänga ut städerskor och rörmokare?

Hela den här debatten sker i en märklig atmosfär där alla går som katten kring het gröt runt grundproblemet. Då går an att indignerat skälla över bristande skattemoral, men när systemet är uppbyggt som det är är det få som klarar av att göra allt vitt. Gör det själv eller gör det inte alls! Robert Gidehag, ordförande i Skattebetalarnas förening är en av de få som talar klarspråk i Expressen:

"Vi har nämligen ett skattesystem som i princip är omöjligt att följa till punkt och pricka. Det vore befriande om politiker, när drevet kommer, satte klackarna i backen och sa att det ruttna i den här historien faktiskt är de höga skatterna. I stället bjuds vi på samma gamla vanliga pinsamma avböner och usla ursäkter."

Sedan drabbar detta nu nymoderaterna eftersom de i stort sett lämnat den gamla linjen att vara skeptisk till högskattestaten. Att inte leva som man lär är som bekant en större synd, vilket drabbat skattefuskande sossar. Men nu när de nya moderaterna också tycker det är häftigt att betala skatt slår det tillbaka på dem när de rundar skattesystemets hörn. Som Widar Andersson skriver i Folkbladet (s) - "Det kostar på att vara sosse":

"Problemet för Catharina Elmsäter-Svärd är att hon fortfarande utgår från den medielogik som gällde för de gamla moderaterna. Hon tycks inte ha förstått att lanseringen av "arbetarpartiet de nya moderaterna" och närmandet till socialdemokratisk välfärds- och skatteretorik, innebär att moderater och socialdemokrater nu mäts med liknande moraliska måttstockar. "

Dessvärre kommer moderaterna nog inte att dra nödvändiga lärdomar av det här. De har i praktiken gjort det omöjligt för sig själva att kritisera högskattesystemet.

Nu går ju knappast att göra en stor skandal på att missa att lämna in kontrolluppgifter, så då tillämpade man den gamla journalistiska devisen "kontrollera aldrig en uppgift för då kan storyn spricka!" Men nu har ändå bilden hunnit sätta sig om de adliga moderata utsugarna Cederschiöld!

Men handen på hjärtat, om riktigt skattefusk är så utbrett som det är så torde missade kontrolluppgifter att vara ännu vanligare. Vilka lämnar kontrolluppgifter om grannungarna som arbetat i ens trädgård mot en ersättning över tusenlappen på årsbasis?