Anledningen till intervjun i Studio Ett är det bråk som uppstått efter söndagens uttalande av SVT om FRAs samarbete med diktaturer.

Jag återkommer med pärlor lite senare. Lyssna så länge!

Taggar: politik, fra, sr, svt, fra-lagen, bildt

Jag har vid myndig ålder blivit bloggare! Nu kan det bli som i politiken på 90-talet, då jag störde de borgerliga cirklarna... Litet mera drag under galoscherna kanske! Men nu behöver Du inte fråga Bengt Westerberg om lov innan Du talar/kommunicerar med mig. Han kan ju inte längre hota med att avgå. (Från vad förresten?).

Jag läste Dina kommentarer om den finasiella krisen och hur vi (ja, jag var faktiskt med trots att ni försöker förtränga detta faktum och låtsas att Ny Demokrati inte fanns!!) hanterade motsvarande lägen på det gamla glada 90-talet. Du och jag kan nog vara överens om att vi gjorde vårt bästa. Var och en på sitt håll och på sitt sätt.

Men minns Du krismötet i Ditt stora fina runda konferensrum i Rosenbad, när alla partiledare skulle informeras om - och diskutera trodde jag - det finansiella världsläget. Du hade med Dig Din Finansminister Anne Wibble och Ingvar Carlsson hade med sig Allan Larsson. Annars var vi oss själva: Alf Svensson. Bengt Westerberg, Olof Johansson och Lars Werner. Den senare fångad mitt i sitt eget fiskafänge - han hade haft kul och pilkat strömming när kallelsen kom.

Bengt Dennis tillämpade den kända metoden att om argumenten tryter så höj rösten. En tvärsäker på gränsen till tvärilsken 500 procentare var chef för Riksbanken. Ingen hörde talas om någon annan på Riksbanken. Det räckte med Bengt Dennis. Jag tyckte faktiskt att han var riktigt kul...

- Om vi antar att London betämmer sig för att låta pundet flyta, vad gör vi då i Sverige?, undrade jag. Det syntes på er andra att frågan var störande. Ann Wibble viskade något om att frågan inte hörde hit och stenansiktet sa "Frågeställningen är inte aktuell och därför ej värd atrt behandla". Ungefär så.

Verkligheten är vår värsta fiende, sa Palme. I det här fallet var verkligheten att London redan höll på att släppa loss pundet. Samma eftermiddag! Och att min fråga i högsta grad var relevant. Vad visste jag? Jag var inget geni (där håller du med igen!). Jag hade bara lyssnat på radion. Det hade ingen annan i rummet gjort och den ende som hade en rimlig ursäkt var Lars Werner!  

Jag håller på med en ny bok och har tänkt kalla den "Bildt var sällan intresserad". Nej, var lugn, Du var i allmänhet t.o.m. initierad. men inte just då:_

Slutsats: Så kan det gå när inte haspen är på!

Lycka till i världen!

IAN

Den ryska kärnvapenupprustningen i Östersjön måste möta mycket hårdare motstånd än vad den svenska regeringen ger just nu. Särskilt Sveriges utrikesminister måste ta kärnvapenhotet på större allvar. Det skriver ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN, ledamot av försvarsberedningen.

I Aftonbladets nätupplaga publicerades idag en rubrik som lyder ”Östersjöflottan får kärnvapen”. Under rubriken återfinns kartbild över Östersjön med den ödesmättade avståndsuppgiften 350 km mellan Kaliningrad och Karlskrona. Bakgrunden är uppgifter i The Times om ryska planer på att bestycka östersjömarinen med kärnvapen som svar på ett nyligen ingått avtal mellan USA och Polen om basering av det amerikanska missilförsvaret. Sådana politiska markeringar har vi sett en rad exempel på under de senaste åren. Ändå framstår det i svenska medier som om det vore tidernas överraskning och som om Sverige för första gången skulle kunna vara inom räckhåll för ryska kärnvapen.

Men regeringen intar däremot en avslappnad attityd. Utrikesminister Bildt låter meddela att en kärnvapenbestyckad rysk flotta inte utgör något hot mot Sverige, det är bara allmänt bekymmersamt att kärnvapen tilldelas en så stor roll i den samlade ryska doktrinen.

Själv tycker jag att det är bekymmersamt med en svensk utrikesminister som inte agerar mer kraftfullt på dessa uppgifter. Han sitter ju nämligen, till skillnad från försvarsministern, på den resurs som utgör det mest effektiva försvaret av Sverige (och hela närområdet) mot en rysk kärnvapenoffensiv i Östersjön: Diplomaterna.

Den främsta uppgiften för Norra Marinen och Stillahavsmarinen är att försvara Rysslands strategiska intressen på världshaven. Östersjömarinens främsta uppgift är att bevaka och skydda Rysslands ekonomiska intressen i Östersjön. Dessa intressen växer, det vet vi. Vi behöver bara påminna oss om den kolossala ökning av ryska transporter som går på köl genom Östersjön, samt debatten om den rysk-tyska gasledningen och uttalandena om att östersjöflottan kommer att ansvara för gasledningens säkerhet.

Hittills har vi inte sett östersjömarinen som ett hot riktat mot Sverige. Inte heller de befintliga ryska kärnvapen, som naturligtvis redan idag skulle kunna nå Karlskrona och Sverige alldeles oavsett om de placerades på eller under vatten, har föranlett någon större uppmärksamhet under de senaste åren. En kärnvapenbestyckning av östersjömarinen bör, vid sidan av markeringarna gentemot NATO:s utvidgning och USA:s missilförsvar, främst ses som en markering av flottans roll i den ryska strategin. Något som både premiärminister Putin och president Medvedev (båda från S:t Petersburg) säkerligen driver på. Hur bör då Sverige agera?

Det är i sammanträdesrummen kärnvapenfrågorna avgörs. Vitryssland och Ukraina har i olika omgångar föreslagit etablering av en kärnvapenfri zon från Svarta Havet till Östersjön. Kärnvapenfria zoner må låta som en trevlig utopi, men faktum är att mer än 50 procent av jordens landyta utgörs av sådana zoner. Frågan har bland annat diskuterats på översynskonferensen av icke-spridningsavtalet år 2000, men befintliga och blivande NATO-länder avvisade förslaget eftersom det strider mot NATO:s strategiska koncept. Det är således ingen lätt uppgift för Väst att med trovärdighet få Ryssland på andra tankar. I synnerhet inte NATO-länder vars allians omfattar en kärnvapenoption. En samling tunga aktörer från en rad NATO-länder har dessutom lagt fram förslag om en framtida NATO-doktrin, där man bland annat anser att NATO skall vara berett att använda kärnvapen i preventivt syfte mot en stat som man tror är på väg att utveckla kärnvapen.

Med andra ord har vi en situation som innebär lika delar möjlighet som ansvar för Sverige och den svenska regeringen att agera, om bara Bildt hettar upp nedrustningsfrågorna i Arvsfurstens palats.

För första gången på många år hamnar kärnvapenfrågor högst upp på den svenska säkerhetspolitiska agendan. Men i Sverige riskerar allt fokus hamna på det militära försvaret och försvarsministern. Och försvarsministern säger inget annat än att den nuvarande militära inriktningen är den rätta, trots att han sitter med ett helt batteri färdiga förslag för hur man kan förstärka säkerheten i Östersjön. Nu gäller det att inte låta förespråkarna av ett återuppståndet svenskt territorialförsvar à la gammal modell suga åt sig all tid och tankemöda. Dessa röster, som av förklarliga men föga konstruktiva skäl, har fått ökad volym under kriget i Georgien och som nu med de ryska kärnvapensignalerna får ytterligare näring och utrymme. Min enkla poäng är att fasta KA-anläggningar och mobiliseringsarmé föga hjälper mot en kärnvapenbestyckad flotta, vare sig den är rysk eller går under någon annan flagg. Detta krassa konstaterande innebär inte att försvarsministern kan gå i ide över vintern. Det finns starka skäl att analysera det ryska agerandet på senare tid och dra slutsatser för svensk försvarspolitik. Ännu vet vi dock inte om det ligger något mer, några faktiska förändringar, bakom uppgifterna om den ryska östersjöflottans beväpning. Men den bedömningen behöver man inte sitta och vänta på, försvarsministern kan agera på en rad områden som ligger inom försvarsdepartementets fögderi. Försvarsdepartementet ansvarar som bekant inte enbart för huruvida det skall ligga ett regemente på Gotland. Säkerheten i Östersjön måste öka genom att en inventering av relevanta tillgångar för bland annat hur olyckshantering sker, dels att utveckla den regionala samordningen mellan sjögående myndigheter, och dels genom att öka befogenheterna hos övervaknings- och kontrollinstanserna i Östersjön. Det är bara några exempel på vad som måste göras, alldeles oavsett om den ryska östersjömarinen kärnvapenbestyckas eller ej.

Slutligen, för att återknyta till NATO samt den svenska debattens militära fokus så snart Ryssland skramlar: Starka krafter agerar för att Sverige skall bidra till NATO:s snabbinsatsstyrka NRF. Alla de som på olika sätt, i ideella organisationer, i egenskap av forskare, analytiker och nedrustningsförespråkare, alla de som har fört en tynande tillvaro under en obefintlig svensk kärnvapendebatt, bör skaka av sig dammet och föreslå en annan snabbinsatsstyrka som omedelbart bör sättas på fötter: RDF (Rapid Diplomatic Force).

ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN

Annika Nordgren Christensen (mp) är en av Sveriges ledande försvarspolitiker och ledamot av Försvarsberedningen. Hon driver också Försvarsbloggen.

Vladimir Putins viktigaste mål är att återupprätta den militära och säkerhetspolitiska makt som Ryssland förlorade när Sovjetunionen föll. Kriget i Georgien är en del i ett tydligt mönster som nu snabbt håller på att rita om Europas karta och som får stora konsekvenser även för Sverige.

Det skriver idag KRISTIAN GERNER exklusivt för denna blogg.

Rysslands krig med Georgien bär Vladimir Putins märke. President Putin - maj 2000 – maj 2008 - inledde inte några krig. Premiärminister Putin har gjort det två gånger, båda gångerna kort efter sitt tillträde. I augusti 1999 blev han första gången premiärminister. I september invaderade ryska stridskrafter utbrytarrepubliken Tjetjenien. Ett långvarigt, mycket blodigt krig följde. Tjetjenien är ”pacificerat” och kvar som autonom republik i Ryska federationen, men det kan kortfattat beskrivas som ett korrupt och våldspräglat samhälle med utbredd misär. Det är det definitiva resultatet av Putins första krig.

I maj 2008 blev Putin andra gången premiärminister. Den 8 augusti invaderade ryska stridskrafter den före detta sovjetrepubliken Georgien, sedan 1991 en självständig, internationellt erkänd stat, medlem av FN. En vecka efter invasionen blev det vapenvila sedan Ryssland tagit kontrollen över uppemot en tredjedel av Georgiens territorium och åsamkat infrastrukturen stora skador. En bro på järnvägen mellan huvudstaden Tbilisi och hamnstaden Poti vid Svarta havet sprängdes. De materiella skadorna och det mänskliga lidandet är mycket stort. Det är det omedelbara resultatet av Putins andra krig.

Den omedelbara bakgrunden till det ryska angreppet på Georgien och krigets förlopp veckan efter det ryska anfallet den 8 augusti är välkända fakta. Förvisso började kriget när den georgiska armén hade besvarat attacker från sydossetisk milis genom att med militära medel försöka återta kontrollen över huvudstaden i en formellt georgisk del av landet, Tschvinvali i Sydossetien, men det ryska svaret var så storskaligt, välarrangerat och samordnat med inhemsk rysk propaganda före krigsutbrottet att det framstår som mycket välplanerat. Det var inte fråga om någon plan för försvarsberedskap. Det har aldrig funnits något georgiskt militärt hot mot Ryssland. Däremot genomförde den ryska armén en månad före invasionen stora militära manövrar vid gränsen till Georgien, samtidigt som ryskt stridsflyg kränkte Georgiens luftrum.

Det är uppenbart att Rysslands premiärminister Vladimir Putin ville ha detta krig. Varför?

För att kunna besvara den frågan är det nödvändigt att utröna motiv och mål bakom den ryska utrikespolitiken. De går att fastställa genom en analys av Rysslands väg under Putin. När detta är gjort måste man även ta upp frågan vad detta betyder för framtiden och inte minst för Sveriges säkerhetspolitik.

Det första som måste slås fast är att kriget mot Georgien visade att president Dmitrij Medvedev inte är Rysslands verklige makthavare. Det är Putin.

Den andra faktor som måste tas med i analysen är att Putin på olika sätt har givit det ryska folket en världsbild som identifierar Rysslands utrikespolitiska intressen med både Tsarimperiets och Sovjetunionens historia. Han leder förvisso en postmodern stat, där landets historiker i böcker och artiklar med upplagor på några hundra exemplar kan visa hur både Tsarryssland och Sovjetunionen förtjänade att kallas folkens fängelser och hur miljoner oskyldiga mördades under Stalins regim Det skedde i hungersnödens Ukraina på 1930-talet, i skogarna runt Katyn våren 1940 (tillfångatagna polska intellektuella, i egenskapen inkallade reservofficerare). Miljoner deporterades, hela folk från Kaukasien 1944 och flera hundratusen bönder och högutbildade från Baltikum 1941 och 1949.

Men i samma postmoderna stat har närmare hälften av den vuxna befolkningen slutat att läsa böcker, enligt tidskriften Argumenty i Fakty i augusti i år, medan tjugo procent av samma befolkning år 2007 i den ryska televisionen (NTV) följde en serie på 40 delar under namnet ”Stalin lever!”. Tittarna fick bilden av en landsfader som intresserade sig för de vanliga människorna och upplevde landets lidanden under andra världskriget som en av dem. Till skillnad från under sovjettiden finns det en kritisk historievetenskap men samtidigt indoktrineras precis som under sovjettiden folk i allmänhet i storrysk chauvinism och krigsromantik.

Under Putin hyllades Stalin med ett särskilt minnesmynt som hjälten från ”Det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget kallas i Ryssland. Myntet släpptes samtidigt som Putin svor presidenteden i maj 2000. Knappt ett år senare lät Putin återinföra den sovjetiska nationalhymnen som Rysslands nationalsång. Den 26 april 2005 förkunnade Putin i sitt årliga vårtal till nationen att Sovjetunionens undergång var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.

År 2007 publicerades en ny handledning för historielärare, där det stod om Stalin att ”under hans period som ledare utvidgades landets territorium, man gick segrande ur det största av krig, Stora fosterländska kriget och den industriella och kulturella revolutionen förverkligades.” Putin sade själv att historieundervisningens uppgift var att skapa patriotism hos ungdomen genom att lära dem att vara stolta över Rysslands och Sovjetunionens historia.

I april 2008 öppnades i museet över Stora fosterländska kriget på Poklonnaja Gora i Moskva en utställning som hyllade säkerhetstjänsten. Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij, den sovjetiska terrorns förste arkitekt, hyllades som de föräldralösa barnens hulde vän och beskyddare. Den nutida ryska säkerhetstjänsten FSB presenterades som en trogen och värdig efterföljare till både tsartidens Ochrana och sovjettidens KGB. Detta motsvarar faktiskt den hypotetiska situationen att Deutsches Museum i Berlin skulle ha en utställning som hyllade Heinrich Himmler och framställde Bundesnachrichtendienst som en värdig efterföljare till SS.

Stalin är en rollgestalt för Vladimir Putin, men den stat som Putin har skapat skiljer sig ändå från Stalins. Den viktigaste skillnaden är att både Lenin och Stalin – med ohyggligt brutala medel – genomförde en social revolution, medan Putin har genomfört en social kontrarevolution. Dagens Ryssland har större likheter med den auktoritära, korporativistiska stat som Italien blev under Mussolini än med Sovjetunionen. Den historiska jämförelsen kan dras vidare.

Anfallet på Abessinien (Etiopien) 1935 var en vändpunkt för Mussolinis Italien. Italien trädde fram på den världspolitiska scenen som en militariserad, imperialistisk stat. Winston Churchill och den danske prästen Kaj Munck, som sett med förståelse på Mussolini som en man som skapade lugn och ordning i sitt land och kunde vara en partner i den internationella politiken, berövades slutgiltigt alla illusioner om il Duce. På ett liknande sätt som Churchill först bedömde Mussolini, bedömdes Putin av Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Sveriges ambassadör i Moskva Sven Hirdman.

Den danske historikern Hans Bonde har jämfört Mussolini, som poserade som idrottsman, racerförare och pilot, med Putin, som under sin tid som president framträdde i judodräkt med svart bälte och i militär uniform på örlogsfartyg och i stridsflygplan. Till detta kan läggas att både Mussolini och Putin under sin ämbetsutövning lät sig fotograferas med bar överkropp som skördearbetare respektive sportfiskare.

 Rysslands utrikespolitik leds idag av en människa som har låtit Stalin tona fram som rysk patriot och som har en personlig offentlig stil som påminner om Mussolinis. Denne kan faktiskt betraktas som Putins andra rollgestalt, även om det i detta fall kanske bara är halvmedvetet.

Under kriget med Georgien visade Putin sig i sportjacka och blå jeans på krigsskådeplatsen samtidigt som rysk TV visade bilder på president Medvedev i välpressad kostym, en välkammad och färglös tjänsteman bakom ett alldeles för stort skrivbord i Kreml. Ingen kunde tvivla på vem som var den starke mannen. En opinionsundersökning i Ryssland i slutet av juli, det vill säga före kriget mot Georgien, visade att de flesta ryssar ansåg att det var Putin snarare än Medvedev som styrde landet. Kriget mot Georgien visade att de hade tolkat budskapet i den ryska nyhetsförmedlingen om de två potentaterna under våren och sommaren korrekt.

Putin är en politiker som gör skillnad. Det är inte några anonyma strukturer eller högst synliga ”oligarker” som formulerar Rysslands utrikespolitik. Det är Putin. Kriget mot Georgien ger en nyckel till hur man bör uppfatta Rysslands utrikespolitik de närmaste åren.

Den ryska utrikespolitiken kommer att gå i de militära styrkedemonstrationernas tecken med det tydliga målet att hålla tillbaka NATO från utvidgning österut till Georgien och Ukraina. Den ryska regeringen har reagerat med hotfulla uttalanden om militära motåtgärder mot att USA med Tjeckien och Polen nu har ingått de avtal om ett system för förvarning och avvärjning av missilattacker i de två länderna, som varit på tapeten i flera år, den så kallade robotskölden. Regimen Putin väljer att framställa dessa försvarsanläggningar som ett offensivt militärt hot mot Ryssland.

Spänningen mellan Ryssland och Ukraina har ökat genom att den ryska regeringen har varnat för följderna av ett ukrainskt NATO-inträde samtidigt som Ukrainas president Viktor Jusjtjenko har sagt att användningen av den ryska flottbasen Sevastopol på Krim bör underkastas vissa restriktioner. Jusjtjenko förklarade också att Ukraina sade upp ett avtal från 1992 med Ryssland och andra exsovjetiska stater om ett gemensamt varnings- och luftövervakningssystem och i gengäld var positivt inställt till ett robotförsvarssamarbete med europeiska och andra utländska makter.

En viktig del av de ryska förberedelserna för kriget mot Georgien var att ge många invånare i de georgiska autonoma områdena Sydossetien och Abchasien ryskt medborgarskap. Under kriget åberopade den ryska regeringen plikten att skydda dessa sina medborgare mot Georgien som ett skäl för den militära interventionen. Detta var en tydlig signal till de suveräna ryska grannstaterna i nordväst Estland och Lettland. Båda har en stor rysktalande befolkning som bara till en del har estniskt eller lettiskt medborgarskap. Den övriga delen av denna ryska minoritet kan alltså bli föremål för ryskt ”beskydd”.  Sveriges utrikesminister Carl Bildt kommenterade denna ryska motivering för den faktiska annekteringen av Sydossetien och Abchasien med att säga att det finns anledning att minnas hur Hitler för ett drygt halvsekel sedan utnyttjade samma doktrin för att underminera och angripa betydande delar av Centraleuropa. Detta har citerats i internationell prestigepress (The Economist 16.08.2008, s. 24) och framstår därför som utryck för Sveriges bedömning av karaktären på Putins utrikespolitik.

Den slutsats som i efterhand drogs av appeasementpolitiken gentemot Hitler, vilken genom överenskommelsen i München 1938 prisgav Sudetlandet, Tjeckoslovakiens motsvarighet till Sydossetien och Abchasien, åt Nazityskland, var att den uppmuntrade Hitlers följande krav på polska landområden och banade väg för andra världskriget.

I Ukraina, Polen, Litauen, Lettland och Estland finns en berättigad oro för vad Ryssland kan tänkas vilja göra med, det vill säga mot, dessa stater. Det är välbekant att den ryska oljans och gasens betydelse för energiförsörjningen inte bara för dessa stater utan även för Tyskland ger Ryssland möjligheter till politiska påtryckningar och ekonomisk krigföring.

Om Sveriges utrikesminister Bildt menar något genom att jämställa den ryska politiken mot Georgien med Nazitysklands mot Tjeckoslovakien och Putin med Hitler, måste han arbeta mycket aktivt för att förmå EU att ge garantier om orubblig säkerhetspolitisk sammanhållning och ovillkorliga, solidariska militära garantier till de nya medlemsstaterna Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tjeckien mot befarade ryska utspel och eventuella påtryckningar.

Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors har vaknat upp på grund av det ryska anfallet på Georgien och meddelar i en artikel i Svenska Dagbladet den 17 augusti att regeringskansliet kommet att ”uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. Innebörden i denna utsaga är att den svenska regeringen har bedrivit sin forcerade nedrustning av det svenska militära försvaret utan seriösa säkerhetspolitiska analyser som grund. Tolgfors upplyser också att ”försvarets tillgänglighet måste öka”. Detta är faktiskt en negativ parafras på statsminister Per Albin Hanssons bekanta ord vid krigsutbrottet 1939, ”vår beredskap är god”. Tolgfors säger rent ut att Sveriges beredskap är dålig.

Rysslands krig mot Georgien har ritat om den säkerhetspolitiska kartan i Europa. I efterhand beklagade vi att Sverige nedrustade genom 1925 års försvarsordning.

Historien upprepar sig inte. Men vi kan ändå lära av den.

KRISTIAN GERNER

Kristian Gerner är sedan 25 år Sveriges ledande specialist på Ryssland. Han är professor i historia vid Lunds universitet.

År 1992 såg många oroligheter i Sverige, Lasermannens förehavanden ledde till en starkt debatt om invandring och rasism. Nu var det ju mer än Lasermannen som låg bakom kalabaliken (bland annat kriget i fd Jugoslavien), men Ausonius handlingar ledde till att invandrare kände sig väldigt hotade och fick på så sätt till stånd ett möte med statsminister Carl Bildt och kulturminister (med ansvar för invandrarfrågor) Birgit Friggebo. I Rinkeby Folkets hus hade det samlats cirka 300 personer, alla fick inte ens plats.

Juan Fonseca började mötet med det obligatoriska "invandrare byggde Sverige-tugget": "Vi som har kommit hit från andra länder har med vårt arbete , erfarenheter och engagemang bidragit till Sveriges välstånd och välfärd. Utan oss hade Sverige inte kunnat uppnå den höga levnadsstandard som landet har idag. ... Hudfärgen avgör vem som går säker på gator och torg." Den sista meningen passar speciellt bra in i Ronna, Landskrona och i Malmö, men kanske inte på det sättet som Fonseca en gång trodde.

Efter Fonsecas Sverige-bashing följde en frågestund där Bildt fick frågor om det finns rasism i Sverige och hur man blir av med den. Rasism ÄR rädsla och fördomar, svarade Bildt, utan vad det verkar en enda tanke på att rasism kan vara en produkt av kunskap och erfarenheter. Eller så vågade han helt enkelt inte säga att det kan förhålla sig så.

Frågestunden började urarta när tre invandrarungdomar började skrika: "Vi är många, vi är starka, stoppa rasismen nu!". Då tog Friggebo till orda och sa: "HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger 'We shall Overcome'. Detta citat som blivit en modern klassiker är också en av de pinsamaste stunderna i svensk politisk historia. Så håll till godo!

Lägg märke till mötesdeltagarnas diverse oljud precis i slutet av youtube-inslaget.

Citaten är återgivna i Gellert Tamas bok Lasermannen.

Bildt förnekar att ett sådant avtal skulle vara slutet med Karazic och eftersom han själv, enligt honom själv är huvudpersonen i hela fredsprocessen borde han väl veta?

- Det fanns aldrig någon sådan överenskommelse. Det har inte funnits några ansträngningar att lägga ner åtalet, sade Carl Bildt till Sveriges Radio på fredagen.

Om man nu har lite reservationer och inte är helt övertygad om att Bildt är den huvudperson som han vill vara skulle det finnas en möjlighet att uppgifterna stämmer?

Jo, varför inte. Det låter inte som något totalt otänkbart. Vid den tiden ville man ha slut på stridigheterna och skulle nog gå med på ganska mycket om man bara trodde att det skulle få stopp på folkmorden och inbördeskriget. Det låter inte heller helt osannlikt att CIA skulle reagera om det sedan gick några år och det visade sig att Karadzic aktivt försökte påverka politiken och därmed bröt avtalet.

Vad är mest sannolikt egentligen. Om vi skulle ponera att Bildt inte är den kraft han själv tycker att han var under Balkankriget skulle det då finnas en möjlighet att avtal slöts som han inte är involverade i. Skulle det till och med kunna vara så att fler avtal av samma art är slutna och att det inte alls var en så stor diplomatisk fredsprocess utan mer en fråga om garantier och åtalseftergifter i det fördolda som gjorde freden möjlig. Ja, det är väl inte omöjligt. Det är väl inget som säger att Bildt oomstritt skulle bli inkluderad i de förhandlingar som CIA förde med Karadzic.

Hur det än ligger till ska det bli ytterst intressant att se vad som framkommer under rättegången. Jag tror inte att sista ordet är sagt i den här frågan. Balkan ligger långt bort från USA men i tider av val kan vad som helst hända. Vi får helt enkelt se. Men otroligt det håller jag det inte för.

Ett annat, lite mer nertonat men egentligen mer intressant, exempel är Englas mammas blogg. Det var ju kvällstidningarnas gamla paradgren, numera kopierad av morgonpressen, att uttolka och inkänna brottsoffrens inre under rättegångarna. Nu gör en av dem det själv och blir därmed oslagbart det mest intressanta mediet att följa under rättegångsdagarna.

Bildts blogg är ett av de främsta medierna för alla som följer svensk utrikespolitik. Rimligen kommer vi att se fler exempel på när personer i nyhetsflödet startar permanenta eller tillfälliga bloggar och berättar sin historia. Direktörer i blåsväder, ministrar i drev, förövare och offer i rättegångar, alla som vill ha ut sin version av vad som har hänt behöver inte journalisternas gunst utan kan bara lägga ut den inför offentligheten. Och det blir en radikalt annorlunda offentlighet än den de stora redaktionerna har format under drygt 100 år. Om sommaren 2007 var genombrottet för facebook och de sociala medierna i Sverige verkar 2008 bli bloggosfärens.

Everyone had already started talking about this period after the August break - when all EU work grinds to a halt - as the general run-up to the year 2009, when both a new EU Parliament and a new EU Commission is to be selected. Logically, neither body would have any interest in starting any new huge undertakings as they would not know whether or not they would be able to finish them.

Some Commissioners will likely re-appear. Chairman José Manuel Barroso, for example, makes little secret of his wish to be re-appointed, and seems to have enough political support from e.g. Germany to see a second term in office. And Ms Androulla Vasiliou is so new on the job that she has little time to mess things up, at least, enough to be removed.

Others will certainly not. Vice president Margot Wallström, for instance, has made it clear that she is not seeking re-election. That is to all intents and purposes a preventive statement in order to save her the embarrassment of being ousted, not because she is doing a poor job - on the contrary, she is generally held in high esteem - but because she is a Social Democrat. So was Sweden's only other Commissioner to date, Anita Gradin. But the current Swedish government is not. They will be little inclined, to say the least, to continue nominating representatives of their main political arch rivals, especially since they won the last election with promises including a reform of the nomination process to public top jobs, where Social Democrats - who have held governmental power for all but eleven of the last 76 years - for some reason have had a notorious habit of being appointed.

I'd be rather surprised if they didn't put Carl Bildt in there instead, but I've been wrong before.

However, apart from that general slowdown, the current Summit will have to throw all plans to address pressing current issues such as galloping food and oil prices out the window, and instead embark on another endless crisis management tour in the wake of Ireland's no to the Lisbon Treaty.

Another deadlock, from which there is no known escape, just before the slowdown time, while interest rates are creeping upwards, economy downwards, and stagflation is looming around the corner. Not to mention what to do with the EU's ambitious climate targets, which might help delay global warming for a few years (until China's and India's emissions have made up for the balance), but will eat into the world's already scarce food resources and continue to trigger famine, especially in poor countries. And I haven't even started with the need to do something about the EU's gigantic Common Agriculture Policy in order to make it help feed us all instead of just making matters worse.

This is when Brussels would have needed to take some tough decisions. But, sorry to say, don't hold your breath.

Gud bevare Konungen och fosterlandet, Samt Danmark i dessa tider av Svensk feghet.

Vad är det som säger att han inte har lika tvärsäkert fel nu?

"Borde han då ändå inte ha något genomtänkt att säga i en fråga som i högsta grad påverkar också hans fögderi?"

Har aldrig hört ordet förut, men Wikipedia förklarar ordet så här:

"Ett fögderi var före 1996 ett område för en skattemyndighet. I överförd bemärkelse används ordet om någons ansvarsområde."

Jag har vänt mig till det skrivna ordet och läst en novell på 1100+ sidor av våran kära objektivist Ayn Rand, All good things must come to an end gäller också här. Boken som anses vara en av de längsta novellerna någonsin skrivna på ett europeiskt språk är för kort. Jag har åtminstone fått veta vem John Galt. Vet Du? Det är en fråga som vi alla borde ställa till oss i dessa tider av socialism.

Jag känner mig tvungen att erkänna att jag spenderade flera timmar igår eftermiddag med att leta efter en hemsk japansk barnserie (tror de kallas anime). Till och med Internet har svikit mig. Jag kunde ej återfinna alla avsnitt för en 'vän'. Bara Sju. Sju 7 sju... Min nya fiende...

Som jag sa tidigare så har jag ej nån att prata med och nu börjar mitt hopp ta slut så jag har vänt mig till Internet(Ja, jag vet att Internet är fullt med inkompetenta handlingsförlamade människor men jag hoppas att nånstans där ute finns det åtminstone en kapabel människa). Så om någon vettig människa läser detta, kommentera !

Vill också rekommendera att ni ser utfrågningen av Carl Bildt (KU - 8 Maj 2008). Om ni missade den så kan ni se den på riksdagens hemsida.

// HR

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

"Jag är ganska ambivalent till projektet. Tycker inte att man ska jobba åt så´na typer som utrikesministern. Å andra sidan förstår jag att hon vill ha ett jobb, att hon inte vill stå utanför, inte vara beroende av bidrag, inte ligga någon till last,att hon vill stärka sin självkänsla med egna stålar och kanske köpa sig nåt snyggt att dra på sig eller nåt gott att sätta i sig.
Men jag tror inte att frågan kommer att handla om hon får jobbet eller ej utan om hon vill ha det. Hon kommer att upptäcka att hon inte vill. Det är mitt tips. Som den intelligenta och insiktsfulla person Carmen är, inser hon före nästa pressläggning att hon vill inte vara i närheten av Carl Bildt , för han är en stor GRIS.
Oj då!!! Ursäkta, förlåt!! Det bara slank ur mig... Säg inte detta till Carmen! Lova!
Jag menar, att hon inser snart, att han inte är hennes typ. Alltför mycket skiljer dem åt. Hon ser sig om efter ett annat påhugg."

Matte sa det ändå, det bara slank ur henne. Jag har hört sånt förut. Skällsord har ju den egenskapen att dom kommer ur andra delar av kroppen är den rationella intelligenta delen av hjärnan. Jag inser att det är ett långt och tålmodigt arbete som ska till för att ändra attityder. Börja öva nu: SUGGSNYGG, GRISSMART, GALTGRANN...

Men tack för synpunkterna! Jag har en liten invändning dock. Jag trodde det var Bildt som jobbade åt oss? Så ser jag det. När jag får lön och kan betala skatt då blir jag också arbetsgivare åt Bildt. Så tänker jag. Och jag ska nog berätta för honom om saker som behöver uträttas, vänta bara.

Gyltvarma hälsningar

Carmen

Vid undersökningar har det visat sig att växter gör oss lugnare. Stresshormonet minskar i en grön miljö. Den gröna oasen bidrar till en ökad luftfuktighet fårn växterna vilket gör att vi kommer må fysiskt bättre. Dessutom stimulerar växtmiljöer oss till ökad inlärningskapacitet.

För att lyckas med den "gröna hörnan" måste extra tillskott av ljus både för att hjälpa växterna och för att ge extra effekt åt växtarrangemanget. Skrivbordslampor för lysrör är din räddning.

Läsa mer? Lyckas bättre i studierna i en grön miljö