Editorial Reviews

Editorial Reviews

Esto va en serio. Ya falta menos de un año para que se estrene la peli de Watchmen, y ha nacido la web oficial en castellano con algo de info.

También aparecen las bases de un original concurso. Para participar tienes que grabar un anuncio de TV ambientado en 1985 con alguno de los productos comerciados por las Empresas Veidt, propiedad de Adrian Veidt, uno de los personajes del film.

Seguiré dando la lata con más cositas sobre Watchmen.

http://www.watchmenmovie.co.uk/intl/es/

Ésta es la pieza más valiosa de mi colección de tebeos: el primer número de Watchmen editado en España. Lo compré en 1987 y todavía sigo pensando que jamás podré leer otro comic tan bueno como éste. Estos 12 comic books que Ediciones Zinco publicó hace ya más de veinte años son totalmente imposibles de conseguir.

En 2000 Norma lanzó un tomo recopilatorio que era mucho más manejable que el tocho que Planeta DeAgostini puso a la venta el año pasado.

En próximos posts iré hablando de los personajes de este tebeo que todos deberíais haber leido ya.

Or you could just visit YouTube:

And follow this link for the rest of "The Stolen Earth":

http://www.youtube.com/watch?v=652AnTTq-Xg&feature=related

S

P

O

I

L

E

R

S

So, at this point, if you don't know that "The Stolen Earth" features a crossover between Doctor Who and its spinoffs Torchwood and the Sarah Jane Adventures, it's your own fault.

I'm sure on measured, considered reflection, this wasn't the best Doctor Who episode ever. It's not quite the well-plotted gem of a Steven Moffat episode. Nor does it have the emotional depth of some. A lot of it is just big set pieces.

And yet - the Doctor, Donna, Rose, Martha, Sarah Jane, Luke Smith, Mr. Smith, Capt. Jack, Gwen Cooper, Ianto Jones, Harriet Jones, Daleks, Davros, UNIT, the Judoon and Richard "Darwin's Rottweiler and I'm married to a Time Lord" Dawkins .... all in one episode! How fun is that? It's big old smiley fun to see Captain Jack hit on Sarah Jane Smith! Or Ianto's jealousy over Jack's encounter with a UNIT soldier? Or the big "Facebook" chat between everyone! And Davros in all his glory.

There is something just fun about diverse characters meeting up. That's the charm of Alan Moore's League of Extraordinary Gentlemen (the comic book, of course -- crossover charm couldn't save the movie version) and Lost Girls. And of course, there's the big superhero comic book crossovers. The most recent being Secret Invasion (from Marvel) and Final Crisis from DC.

All the company's great heroes in one epic battle. They should be as fun as Doctor Who's "The Stolen Earth" was. And yet, they usually aren't. Not anymore. Each issue of both Secret Invasion and Final Crisis has fractured little scenes that have some enjoyment, but the big "Wow -- look at all the heroes!" factor isn't making the story fun and its not masking the corporate hollowness of the stories.

That's because familiarity does breed contempt.

Crisis on Infinite Earths was fun. So was Secret Wars. That was back in the 1980s when big company-wide crossovers were new and strange. Even guest appearances were a big event. Nowadays, it's like every mainstream comic book is guest-starring another hero. And not some fleeting glimpse like what linked the early Marvel Comics together. I mean that folks like Batman and Wolverine are everywhere. It's not special nor rare anymore.

Even the big "and the kitchen sink" stories aren't rarities in superhero comics. Every year seems to bring a new universe-spanning event. We expect to see the Avengers, X-Men and Fantastic Four team-up. It's not a treat these days.

There's something really dangerous in thinking that "how can I top this" means "how many more characters and explosions and kisses to the past can I throw in?" It's time for comics to think "how can I tell a story that's emotionally relevant". Something perhaps with character and theme. Something that's mythic without Gotterdammerung happening every issue.

I hope Doctor Who doesn't fall into this trap. Until "The Stolen Earth", most crossover references or guest appearances were small, subtle and often sly. (Like Jack on Torchwood saying "the right kind of Doctor" instead of "The Doctor".) And that's what makes "The Stolen Earth" so special and fun.

But if they were to do this every week, it would be both boring and inaccessible. TV shows and comics can get hung up on their own mythology. It makes Smallville and late-X-Files just unwatchable to the casual viewer. Not because there's a history. I think casual viewers can appreciate shows with a past. It's that once a show becomes solely dependent on its mythology, there's no emotional resonance except in reference to previous stories. It's not that casual viewers are incapable of following the plot. They are just not given any incentive to actually care about what happens -- because "big stuff happens" is assumed to be enough. That's what I felt when I caught an episode of Lost for the first time in ages -- completely apathetic.

But those ruminations aside ... Daleks invade the Torchwood Hub! (Probably Davros just summoned the ones hanging out at the Doctor Who exhibition also in Cardiff Bay.) Cool!

PuckRobin

As much as the Keeper would like to claim that he's spent the past week enjoying the Northern California sun, the truth is that rampant fires throughout the region have made the air nearly unbreathable.

So, between pumping our asthma inhaler and tending to day to day life around the Fortress, we've had little time to think of comics.

Still ... we did find the time to glance through our collection of Alan Moore Supreme comics - always a soothing salve for sagging spirits - and noted a sequence where the acclaimed writer's world view encompassed a television show that starred our favorite celebrity crush - Friends.

Of course, Moore's take on the show had a unique twist ...

As you probably guessed from the above sequence, Fortress Fan, the brilliantly named Televillain had the power to alter the Boob Tube's "virtual reality." As Diana Dane- Supreme's love interest - states so succinctly, "Monica Geller" was executed by the evil mastermind, not Courteney Cox herself.

*Whew*

Still, even in a comic-book universe, TV fans don't like it when their favorite characters get whacked ...

Good thing that mob never heard about what happened to Bobby Simone on NYPD Blue.

Panels taken from Supreme #56 and Supreme: The Return #1, story and art on both issues by Alan Moore and Chris Sprouse.

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: "Har du läst Bibeln då?" Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: "Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier." Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan ("Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!"). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. "Va fan gör du här??" undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. "Jag bor här, vad gör ni här?" "Men vadå, bor det folk här?" "Javisst", bredde jag på, "fullt med folk i alla husen". "Men här får ni väl inte bo!" "Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?" Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande "...nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur...".

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att "veta" precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: "Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer." Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig - nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. "Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka", som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.

7. Maus, Art Spiegelman

The story of The Holocaust and the experiences of one family that survived it.  Spiegelman famously used animal heads on human bodies to portray the players: Jews are mice, Germans are cats, Poles are pigs, Americans are dogs, Frenchmen are frogs, and Swedes are reindeer.  Spiegelman was awarded a Pulitzer Prize for Maus in 1992.

13. Watchmen, Alan Moore and Dave Gibbons

Without Watchmen, there probably would be no such thing as a graphic novel.  Moore and Gibbons' masterwork, originally published as twelve single issues in 1986-1987, is set in an alternate 1985, in which costumed heroes are real and the Doomsday Clock is set at five minutes to midnight. Some familiarity with superhero archetypes is helpful for a full appreciation of the story, which nominally tells the tale of heroes without superpowers (with one glaringly notable exception), dealing with human failings, neuroses and ethical dilemmas.  A film version of Watchmen, directed by Zack Snyder, is due to be released in March 2009.  It will probably suck.

37. Persepolis, Marjane Satrapi

Drawing inevitable comparisons to Maus, Marjane Satrapi's simple black-and-white panels are a heartbreaking memoir of growing up in Iran during the Islamic Revolution.  The two volumes depict the author's experiences from age six to fourteen, a time which saw the overthrow of the Shah, the rise of the Islamic Revolution and war with Iraq.  Persepolis was recently released as an animated film, written and directed by Satrapi, with voices in the original by Chiara Mastroianni, Catherine Deneuve, Danielle Darrieux and Simon Abkarian.  In the US, the film was dubbed into English, and included Sean Penn, Iggy Pop and Gena Rowlands (in addition to Deneuve and Mastroianni).

46. Sandman, Neil Gaiman

With all due respect to Watchmen, I personally prefer Sandman.  Neil Gaiman's 75-issue series, published by DC imprint Vertigo from 1989-1996, focuses on Morpheus, King of Dreams, and (to a lesser extent) his siblings that make up The Endless.  Gaiman summarizes the plot as "The Lord of Dreams learns one must change or die and then makes his decision."  The best part of Sandman (in addition to Dave McKean's great covers) was the wide-ranging exploration of mythology the series made possible, which Gaiman would return to in prose novels like American Gods.  Sandman is available in ten individual trade paperback editions, or the four-volume Absolute Sandman series, the final volume of which is to be released this November.  Although there has long been talk of a Sandman film, the closest we're likely to get is a version of Death: The High Cost of Living, a 1993 three-issue miniseries focusing on Morpheus' older sister, to be written and directed by Gaiman with Guillermo del Toro as executive producer.

There are other great graphic novels, of course (Warren Ellis' Transmetropolitan and Planetary are personal favorites), but that's a good list.

The two episodes shown were pure geekiness. I wonder if it has anything to do with Supanova last weekend. The latter episode, "Kiss Kiss, Bang Bangalore" started with Richard Dean Anderson appearing on a Stargate SG-1 convention. For the love of Steve Ditko!

However, it is the first one that I wish to talk about today. "Husband and Knives" has got to be the best Simpsons episode about comics. Ever.

It started with an ultra-hip comic book store called Coolsville, opening right in front of Android's Dungeon (where snobbish Comic Book Guy works), thus destroying his monopoly. The owner is one cool Milo (voiced by my idol, Jack Black), who gives free Japanese dolphin hard candies, sing a hilarious Korean cover version of "What's New, Pussycat?" by Tom Jones (while playing Guitar Hero and Dance Dance Revolution at the same time) and—gasp!—actually let people read the comics inside!

However, the real gem is the comic book signing scene. With Alan Moore, Art Spiegelman and Dan Clowes! Voicing themselves!

They could've gotten Brian Michael Bendis, Grant Morrison or Mark Millar. Still, they choose these three alternative comics legends. Wow.

This fact is known only too well by the scriptwrites, and the fanboy in me laughed spastically seeing Alan Moore going berserk on Milhouse when the kid asked for his autograph on a DVD of "Watchmen Babies in V for Vacation", later singing a kiddish Little Lulu theme song.

Oh dear, his voice is as grim as his looks! They even put a poster of Lost Girls behind him, tee hee.

Let's pause for a while. I need to smile in glee.

:-D

If you read the review of this episode by its writer, Matt Selman (part 1, part 2, part 3), you can see how much they love their work and their comics. Particularly:

Let's talk about our three comic book creator guest stars. For one, how f-ing amazing is it that we put Alan Moore, Art Spiegleman and Dan Clowes on network TV? This is an unmitigated triumph. Do most TV viewers know who these legends are? No. But who cares? The right people know. And maybe now a few more.

Now, go grab some Watchmen, Maus or Ghost World! You think novels are hardcore? These are way more hardcore.

AM: Well there was a certain amount, we’re getting good reviews, it’s apparently selling very well, and the only thing that was surprising was that there was no trouble, either in the American release or the British one, or any of the European ones that we’ve heard of so far. It’s that there hasn’t been - we didn’t know what might happen, and we were certainly prepared to have to defend Lost Girls, perhaps in a court of law and we were confident that we could do that, but…

Read more.

and more.

Después de haberme leído Sleeper de Brubaker (tengo pendiente la reseña sobre esta magnífica serie pero para abrir boca os dejo la que hice sobre la precuela, Point Blank, aquí) me quedé con las ganas de leer un poco más sobre diversos personajes como Grifter o Tao y me decidí a coger el arco argumental de los WildC.A.T.s de Ala Moore de la editorial World Comics, con el Maestro siempre se va sobre seguro.

Bien, para quien no sepa de que tratan esta serie os haré un pequeño croquis: Desde hace muchos milenios se enfrentan los Kerubines (forma humana) y los multiformes Daemonitas (forma Alien) en su planeta natal, Kera, y hace mucho tiempo esta batalla llego a la Tierra, para defenderla de los daemonitas un Lord Kerubin, Lord Emp, formo un grupo de Kerubines y mestizos (descendientes de la mezcla de kerubines y humanos) todos ellos con poderes. Este grupo recibe el nombre de Wild Cover Action Team, WildC.A.T.s. Y hasta aquí podemos leer porque yo no sé mucho más de la historia que se narraba antes de estos tomos. Vayamos pues a la sinopsis del arco argumental de Alan Moore.

En ellos vemos como el equipo original de los WildC.A.T.s, excepto Grifter que se quedó en la Tierra, acaba llegando a Kera, pais natal de los Kerubines y como todo allí no es lo que parece ni la idea del Hogar Maravilloso que tenían. Mientras tanto en la Tierra, Mr. Majestic forma un nuevo equipo mucho más "activo" que el anterior, lo que les lleva a una guerra con las bandas rivales y con los diversos grupos del gobierno como StormWatch. Así es más o menos como empieza todo el tinglado, no me extenderé mucho más en esto porque no quiero reventaros el comic.

Bien, como comic de grupo de superheroes es entretenido, divertido, tiene acción y una historia medio decente, pero sinceramente, me ha defraudado. Cierto es que siendo Alan Moore tenía unas expectativas muy altas. Aún así, es un comic que divierte y cumple con el cometido base, que es el que se te pasen las horas volando mientras lo lees, eso sí, no esperes un Watchmen o un From Hell o algo como Promethea, esperate acción en cada viñeta un guión más o menos estable, personajes muy carismaticos (Tao y Grifter sobre todo) y bastante sangre.

Entonces imagino que os preguntaréis ¿Me lo aconsejas o no?. Pues sí pero con un ligero matiz, que os explicaré con un pequeño ejemplo: mucha gente dice que uno de los mejores directores de cine de la historia ha sido Kubrick, supongo que estaremos de acuerdo en eso, y que sus películas son obras maestras del 7º arte (¿es el 7º, no?), pero a veces nos apetece cogernos unas palomitas y ponernos a ver una película de Stallone, o de Bruce Lee o cualquier tipo de película en la que desconectando el cerebro se disfruta muchísimo más, ¿no es verdad?. Pues los tomos de Alan Moore de los WildC.A.T.s son meramente esto: comics palomiteros que se pueden disfrutar como cualquier otro comic Mainstream pero con la mentalidad adecuada.

Así que ya sabéis, si queréis desconectar un poco, leeros WildC.A.T.s. porque no os defraudará y disfrutaréis de acción sin pausa en cada viñeta.

"God is in the rain."  (V for Vendetta)

Instead of being depressed living in a bad movie i rather watched very good one.  V for Vendeta (2005) is worth to see movie. If i did something else and I'd just have listened the voices, some parts sound like listening major TV networks lately. Terrorists attack, TV propaganda, frighten people, fear, power, prisons, ...

Overall, movie is very good and is a good metaphor of our current situation. Some romantic elements doesn't hurt either. Movie is directed by James McTeigue and written by Andy Wachowski and Larry Wachowski (Matrix).  At the end movie with some quotes, slow motion visual effects and martial (knifes) arts reminds of Matrix. In good sense, of course.  Natalie Portman  as Evey is good as always. Still like the most her play in  Leon (which is amazing movie) and in Goya's Ghosts she played very well too.

Hugo Weaving - V. (Smith from Matrix) gave soul to V. And i liked play of Finch (Stephen Rea ) . i liked his play in The Crying game  by  Neil Jordan  a lot. The Crying game was my fav movie for a long time. And as in The Crying game he realises and accepts at the end --or as he says in V for Vendetta: "I can see it now. We are part of the same pattern. We are all trapped in. "

Origin of the film:

V for Vendetta  is a ten-issue comic book series written by Alan Moore and illustrated mostly by David Lloyd, set in a dystopian future United Kingdom imagined from the 1980s about the 1990s. A mysterious anarchist named "V" works to destroy the totalitarian government, profoundly affecting the people he encounters.

And this is Moore critics about film:

After reading the script, Moore remarked:

"[The movie] has been "turned into a Bush-era parable by people too timid to set a political satire in their own country… It's a thwarted and frustrated and largely impotent American liberal fantasy of someone with American liberal values standing up against a state run by neoconservatives—which is not what the comic V for Vendetta was about. It was about fascism, it was about anarchy, it was about England."

What ever were their dispute, I do like a movie and all its hidden messages and i also do appreciate Moore's visionary story. Or as it says in the movie:

V: Your own father said that artists use lies to tell the truth. Yes, I created a lie. But because you believed it, you found something true about yourself.

=================================================

V for Vendetta  by 'Cat Power'

Esta vez -¡¡Esta vez si!!- renuevo mis andaduras por el mundo bloguero, esta vez como miembro de "La covacha", una divertida -y bastante refrescante- bitácora sobre comics, comienzo con mi reseña sobre uno de los más interesantes trabajos de Alan Moore -y es que eso es mucho decir- para la DC, "Killing Joke", o como se tradujo en Latinoamerica "Broma Mortal". Les dejo un vistazo aquí, y si les interesa, pueden encontrarlo en La Covacha

Killing Joke: Cuando Alan Moore cambió nuestras risas

En el año 1985, la editorial DC relanzaba a sus personajes luego de la “crisis en las tierras infinitas”, recontando sus inicios, personalidades, poderes e historia. Para el año 1988, Alan Moore, quién aun trabajaba para la DC, se encargaría de recrear a quien fuera el primer enemigo conocido de Batman, el Joker, quién ya aparecía en el primer número del hombre murciélago, # 27 del Detective Comics . Y será en esta mismo década cuando la historia de Batman -y de la historieta en general- de giros nunca antes pensados en el mundo del comic, sembrando el campo para historias más maduras, más crudas y tratando temas que preocupan a los adultos que crecieron leyendo historietas y el mundo en el que ahora viven. Tres serán las historias que impacten por siempre en la continuidad de Batman: Tha Dark Nights Returns (El regreso del caballero oscuro), Una muerte en la familia (A death in the family) y Broma Mortal (The Killing Joke). Y después de estas historias, nada sería lo mismo...

El personaje de Batgirl data desde la edad de oro con el alias de Betty Kane, sobrina de Kathy Kane, a su vez Batwoman. Este pequeño detalle lo podemos encontrar a manera de curiosidad en la fotografía que Batman contempla en la Batcave, donde encontramos a todos los personajes de la “Batifamilia” de una época más feliz, una época que está a punto de acabar. Con Dark Knight de Miller encontramos un futuro devastado, sombrío. Con Killing Joke encontramos un presente demencial, depravado.

Más tarde, en la dad de plata y en la continuidad de post-Crisis, encontramos a Bárbara Gordon, hija adoptiva -en realidad sobrina- del del Comisionado de Policía de Ciudad Gótica, James Gordon. El origen de Batgirl se da en una noche de fiesta de disfraces “la mascara del millón de dólares” cuando Bárbara (Más conocida como “Babs” y bibliotecaria de día) decide disfrazarse como la versión femenina de Batman, deteniendo en su camino un intento de secuestro a Bruce Wayne por parte de Killer Moth, comenzando así su carrera como superheroína. Al principio, por supuesto, Barbára no contaba con la aprobación de Batman para ser su acompañante, y la sometió a duras pruebas para probar su capacidad, aquí debo hacer un paréntesis y recomendar “Batgirl: Year one” donde podemos enterarnos del comienzo de la batichica. A diferencia del entrenamiento intensivo que Batman e incluso Robin recibieron en su tiempo, Barbara no contaba con más que sus propias habilidades físicas natas y una inteligencia muy superior al promedio. Eventualmente, Bárbara se cansaría de la vigilancia nocturna y las continuas peleas, y deseando llevar una vida normal y cuidar de su padre, se retira. Y es aquí cuando comienza la historia.

Batman y el Joker son dos ílneas paralelas. en “Arkham Assylum” de Grant Morrison y Dave McKean podemos constatarlo mejor que nunca. y precisamente así comienza la historia, con Batman sentado frente al Joker -un falso Joker- preguntándose hasta que límites llegaran ambos, que líneas están dispuestos a cruzar. El Joker ha escapado nuevamente de Arkham y Batman le sigue la pista, nosotros sabemos que ha comprado una vieja feria en mal estado para un desquiciado propósito. Un propósito que va más allá de lo malo.

El origen del Joker siempre ha sido incierto, hasta para el mismo. Puede manipularlo, disfrazarlo, incluso olvidarlo o crear uno nuevo, pero en esta ocasión, Moore y Bolland nos ofrecen la que hasta hoy es la “versión” más aceptada, auqu en la historia misma se reconoce que tan solo se tratan de los recuerdos, probablemente confusos, del villano. El Joker fue en su momento un comediante fracasado, trabajando en una planta de químicos para mantener a su familia: su esposa y el bebé que esperaban. Desesperado por conseguir más dinero, decide aceptar un trato sucio y guiar dentro de la planta a un grupo de mafiosos, justo es aquí cuando la policía llega de improvisto para notificarle que su esposa ha muerto en un accidente con un calentador para mamilas. El ingeniero -a quién nunca se da nombre, aunque por otras fuentes se le conoce como “Jack Napier”- intenta romper con el plan, pero los ladrones le obligan a seguir, entregándole una máscara y nombrándole “Red Hood”. Una vez dentro de la planta, el plan falla y los delincuentes mueren en un tiroteo con los vigilantes, pero Red Hood logra salvarse. Batman aparece en escena, provocando que el hombre caiga en una mezcla de químicos y al salir por un tubo de desagüe,descubre que la reacción química le ha cambiado de manera permanente a la apariencia de un payaso: piel blanca, labios rojos, pelo verde.

Terminar de leer "Cuando Alan Moore...

Murder isn't like books.

Murder, a human event located in both space and time, has an imaginary field completely unrestrained by either. It holds meaning, and shape, but no solution.

Originally released as a 12 part limited series from 1986, Alan Moore's Watchmen is quite possibly the greatest graphic novel ever. The first of it's kind... blah, blah, blah, revolutionized comic books blah, blah, blah...

The real interesting thing about this is: Some people think he writes the future... or his own stylized dramatization of it. I saw V for Vendetta and to be honest... It looks alot like what I see out my window today. "The Voice" definitely reminds me of Fox News.

Watchmen is currently being added to the list of movies adapted from his books that he wan'ts absolutely nothing to do with. Also included on this list is From Hell, League of Extraordinary Gentlemen, and V for Vendetta

More Watchmen Movie Info

Alan Moore's Watchmen

This is where you can get the reader:

PC: http://www.geocities.com/davidayton/CDisplay.html
Mac: http://www.apple.com/downloads/macosx/imaging_3d/ffview.html

And here is that peculiar fellow himself, in Mindscape of Alan Moore.

Full Movie

Superman es para muchos el superhéroe por definición y posiblemente el más icónico y conocido de todos.  También es uno de los más “viejunos”, y este mes se cumplen 70 años desde su primera aparición en el primer número de Action Comics, que se publicó con fecha de portada de junio de 1938.  Desde entonces se ha convertido en uno de los pilares e insignias de la editorial estadounidense DC Comics, que publica cada mes varias series del personaje, en solitario o acompañado, además de haber protagonizado diferentes adaptaciones a cine y televisión a lo largo de las décadas.  En los últimos años además se da la coincidencia que varios dibujantes españoles se han encargado de Superman o Action Comics las dos colecciones principales del último hijo de Krypton, como el asturiano Germán García, los catalanes Kano y Pasqual Ferry y el andaluz Carlos Pacheco.

Para celebrar su cumpleaños precisamente tuvo lugar el pasado sábado 7 de junio en la librería Imágenes Cómics de Valencia una exposición de material relacionado con Superman y una sesión de firmas de Carlos Pacheco, cuya etapa con el personaje que actualmente se está publicando en España (se puede encontrar un amplio reportaje fotográfico aquí).  Para los que no pudieron acudir, y quieran animarse con algún cómic del hombre de acero, de entre todos los que se pueden encontrar en España (todos publicados por Planeta-DeAgostini) se pueden recomendar un par de títulos destacables y que recopilan historias completas en un único volumen, por lo que pueden ser apropiados para la ocasión:

Superman para todas las estaciones, con guión de Jeph Loeb y dibujo de Tim Sale, narra un año en la vida de Superman desde que todavía estaba descubriendo sus poderes en Smallville hasta sus primeros meses en Metrópolis.  El cómic está dividido en cuatro capítulos, cada uno dedicado a una estación del año (de ahí el título), y cada uno con un personaje del entorno de Clark (Jonathan Kent, Lois Lane, Lex Luthor y Lana Lang) como narrador, poniendo el acento en el lado más humano del personaje y en cómo se ve él mismo y los que le rodean.   Es el cómic más reciente del personaje de todos los aquí incluidos (se publicó originalmente en 1998 en EEUU), y también el más “televisivo”, ya que sirvió de inspiración para la serie de televisión Smallville, y sus autores también tienen una destacable vinculación con la pequeña pantalla.  Y es que Loeb ha trabajado como consultor, productor y/o guionista en las series de televisión Smallville, Perdidos (Lost) y más recientemente Héroes, y en esta última también ha participado Sale, encargándose de los cuadros y cómics que dibuja el personaje Isaac Mendez.

Superman: Las historias de Alan Moore debe su título a que recopila las tres  historias del personaje que ha realizado el guionista de V de Vendetta o Watchmen, uno de los más importantes y admirados de la historia del medio, acompañado de varios dibujantes.  Entre ellas que se encuentran dos de las más citadas de la historia de Superman, “¿Qué pasó al hombre del mañana?” (1986) y “Para el hombre que lo tiene todo”(1985, y que también fue adaptada a la televisión en la reciente serie de animación de la Liga de la Justicia).  La tercera (también de 1985) es básicamente una curiosidad, un encuentro del kryptoniano con La Cosa del Pantano, personaje de DC Comics que Moore también escribía por aquella época.

Si conocéis los cómics del personaje, ¿recomendáis alguno en concreto?

Downey Jr for Sherlock Holmes?

Here's an interview with Baltar, aka James Callis.

The Happening is getting killed.

The Hold Steady are adding extra cuts to the special editions of Stay Positive.

Cameron Crowe has signed up Reese Witherspoon and Ben Stiller for his next project.

Here's an interview with Alan Moore.

JJ Abrams is to prequel Fringe with a comic.

U2 is selling a Basquiat.

Blender has an oral history of Sub Pop.

David Denby discusses You Don't Mess With the Zohan and The Incredible Hulk.

An adolescent gives an account of his experiences with the work of Greg Araki.

It seems to be Audrey Tautou week on The Guardian.

Here's a clip from Guy Maddin's My Winnipeg.

Leo as Captain America?

Coldplay on Guitar Hero... My Chemical Romance is bad enough.

Aziz Ansari is to be in the Office-spinoff.

This dude's photos of Russia are amazing. (Thanks to Boing Boing for pointing this out).

Paper Magazine has a nice list of the twenty-five most stylish ladies of song.

Did cable news assassinate the Clinton campaign?

Lots of new Dark Knight shizzle has turned up ahead of next month's release.

The superheroes of this universe are only vaguely based on the originals from Charlton Comics so arguably this is not a reboot at all.  The main superheroes of the Watchmen universe include Captain Metropolis, the Comedian, Doctor Manhattan, Dollar Bill, Hooded Justice, Mothman, Nite Owl I, Nite Owl II, Ozymandias, Rorschach, Silhouette, Silk Spectre I and Silk Spectre II.   This is Moore’s last universe reboot alphabetically but his second chronologically.  This is the series that brought Alan Moore fame and fortune in the US. 

The comic book within a comic book takes the form of a pirate comic book named Tales of the Black Freighter.  A teen who happens to be at a newsstand, were the lives of the heroes intersect, is reading the comic book on the curb.  We view the panels of this comic book within a comic book as the series progresses. The plot line of Tales of the Black Freighter comic book is reminiscent of the Heart of Darkness by Joseph Conrad.  The comic book within the comic book also reflects the larger world’s descent into WW III and annihilation.  The Watchmen’s universe is too gritty and real for us to believe that anyone will survive as they generally do in comic books.  Nixon is President since he had those pesky Watergate reporters killed by the Comedian, a super hero!

Although this is never stated in so many words, there are enough references to Einstein and his thinking that one can assume Moore has probably read Einstein’s comment that good and evil are manmade constructs. Doctor Manhattan as more force of nature, than human takes this literally and departs from Earth to Mars rather than stop WW III. 

One of the more disturbing characters, Rosarch has an epiphany while watching dogs eat the bones of kidnapped girl and becomes a Nietzsche superman, beyond good and evil.  In contrast to Dr. Manhattan, who is a Superman type superman and then some.  Dr. Manhattan could easily take out Superman!  Dr. Manhattan is also four dimensional and shifts in and out of the present into the future and past and actually little gains the insight that past, present and future do not actually exist and therefore free will does not exist.

Ozymandias is a Batman type superhero who decides to create a fake alien invader that kills millions in New York City in order to unite the world against a larger enemy. Ozymandia succeeds and thus averts WW III.  The bad guy has succeeded!  This doesn’t happen very much in comic books but is he really a bad guy.  Ozymandias has lied to his fellow heroes, killed millions, and even killed his own servants but he did this to save the world and if fact did save the world.  Do the ends justify the means?

Another aspect of the Watchmen that is different from other works by Moore is his extreme use of symbolism.  The watch as symbol is used throughout the book.  The watch does not just represent time and the inexorable flow of events as most readers can easily figure out.  The watch also acts a secondary symbol that I think very few readers figure out.  The watch is symbolic of the most important question in human existence.  Is there a watchmaker?  Or more broadly does “existence precede essence” Is there an underlying karma, purpose, a plan to the universe?

Are the watchmen just watchmen as in the quote by Juvenal “Who will watch the watchmen” or are the watchmen also agents of the watch maker?  If the watchmaker is God as Newton stated then are not the Watchmen agents of God?  The Watchmen is an incredibly ambitious work that asks all the big questions yet provides an entertaining story.  The Watchmen to some extent was an inspiration for my novel Half Square (http://foxhugh.wordpress.com/half-square-chapter-1-agent-wanted/) in that I wanted to explore the big questions but do so in an entertaining manner.  Unlike my novel which is unpublished and largely unread, the Watchmen were a huge commercial success and have been reprinted in graphic novel form continuously.  The Watchmen is the greatest comic book ever written period!  The Watchmaker is the only comic book to win a Hugo Award ever and rightly so.  I would rank the Watchmen number one of the five reboots analyzed in this series.

So there you have it readers:

1) Watchmen

2) League of Extraordinary Gentlemen

3) Miracleman

4) Albion

5) Terra Obscura

Do you agree?  Comments are more than welcome.

The main superheroes of the Terra Obscura universe include Adam the Ape, American the Crusader, Captain Future, Doc Strange, Fighting Spirit, Fighting Yank (I), the Ghost, Grim Reap, Lance Lewis, Space Detective, the Liberator, Magnet, Miss Masque, Mystico and Princess Pantha.  All the characters are based on characters that Nedor Comics published in the 1940s.  Moore seems to be taking a break from his more serious works here and just wants to have some fun.