Just nu går en radioserie om klass på p1. Utgångspunkten är bruket i Skyllberg. Jag har lyssnat på tre av dom fyra programmen. Det fjärde kommer att sändas på fredag.

Det känns ovanligt att lyssna på ett program som handlar om klass. Det sägs ofta att klassperspektivet har kommit tillbaka i debatten. Men i praktiken är det nog som en i programmet påpekar: få saker kan göra folk så arga som att prata om klass vid ett middagsbord.

I det första programmet får vi möta bruksägaren. Det andra handlar om ägarklassen, överklassen. Det tredje programmet tar upp medelklassen, eller mellanskikten med en annan definition. I dessa program intervjuas representanter för dom olika skikten om hur dom lever, hur dom ser på begreppet klass, och hur dom upplever sin samhällsposition. Det är alltså i mycket en programserie om dom psykologiska aspekterna på klasstillhörighet. Men det blir nog så intressant, just därför att det sällan annars pratas om.

I avsnitten om ägarklassen får vi bland annat höra om hur deras syn på pengar och ekonomi är mycket annorlunda än andra klassers, som en konsekvens av deras obegränsade tillgång till dom. Om den arrogans och cynism som lärs ut mellan generationerna, för att klara av denna ställning. Om den känsla av overklighet, okunnighet om enkla praktiska saker som elsladdar eller tvättmaskiner, och upplevelse av utanförskap en uppväxt i överklassen kan medföra. Bruksägaren berättar om sina ritualer hos kungahuset, och förnekar som dom flesta andra kapitalister i programmet att klassbegreppet har någon betydelse idag.

I medelklassavsnittet får vi bland annat höra om hur det kan vara för en avlönad mellanchef eller förman. Å ena sidan med privilegier och en uppifrån förväntad lojalitet, å andra sidan en, visserligen ifrågasatt, del av arbetsgemenskapen med delvis andra intressen än ägarna. Om den skamkänsla som är vanlig i medelklassen, över att ha det rimligt bra och leva en borgerlig tillvaro. Något som ofta leder till att medelklassen isolerar sig i egna bostadsområden och gemenskaper. Om hur ett medelklassbarn i ett klassblandat område ofta upplever sig vara speciell och lär sig tänka i termer av vad som är “finare” och “fulare”. Men även lite kort om hur det känns för klassresenären, som bär med sig andra livserfarenheter in i en miljö där många varit en del av medelklassen sen mer än tre generationer tillbaka.

Om avsnittet om arbetarklassen blir lika intressant blir det helt klart värt att lyssna på. Det har förstås sina fördelar att utgå från en tydlig bruksmiljö om man vill illustrera klass på 2000-talet. Men även sin begränsning. Personligen hoppas jag att även den urbana, ofta kvinnliga, arbetarklass som arbetar inom service får synas i programmet. Liksom dom papperslösa. För det är inte oviktiga grrupper om man vill förstå klassituationen här och nu.

Varför ska man då alls prata om klass? Är det inte bara för att ge den som inte är född i arbetarklassen dåligt samvete? Nej, jag tycker inte det. Det kan så klart hjälpa oss med en hel del självinsikt att se på vår egen klassposition. Men framförallt hjälper det oss att förstå samhället. När man ser öppet och klart på klasskillnaderna. Hur dom leder till en markant orättvisa vad gäller möjligheter i livet, hälsa, ekonomi, livslängd, inflytande och mening. Men också hur dom präglar människor ur alla skikt på ett sätt som hindrar oss att bli hela, jämlika och rakryggade människor. Då blir dom också väldigt svåra att försvara. Att se på vår omgivning på detta medvetna sätt kan hjälpa oss att börja ifrågasätta.

För den som är intresserad av den märkliga tillvaro som överklassen lever kan jag också rekomendera Överklassen i Sverige, av Anette Kullenberg. Visserligen är den baserad på en undersökning gjord på 70-talet. En annan brist är Anettes något märkliga klassdefinition. För henne är den svenska adeln den enda överklassen, storkapitalister utan adliga anor diskuteras inte. Med detta sagt är det ändå både högintressant och spännande läsning. Med hjälp av intervjuer av såväl överklasspersoner som dom som arbetar allra närmast dessa får vi läsare veta mycket om överklassensa annorlunda koder och värderingar. Deras syn på familjen, uppförandekoder, kulturbegrepp, hur dom urskiljer varandra osv.

Justice - Stress

Boys Noize - Oh! Oh

Digitalism - Idealistic

Black Strobe - Me and madonna

Simian mobile disco -  hustler

Joy division - Love will tear us apart again…

Kraftwerk - Showroom dummies

Afro Medusa - Pasilda

Det jag gillar bäst med den nya musiken jag lyssnar på är att det på senare år dykt upp väldigt många låtar i den här stilen. Lite latinostuk men ofta i en sorts house-förpackning. Nu tog jag den korta versionen på den här låten då man då kommer in i låten direkt. I Knee Deep-mixen som jag annars brukar lyssna på är det ett hiskeligt långt intro innan man kommer igång. Men dessa intron är inte av ondo ska ni se för det är tack vare dem man kan snickra ihop underbara mixar. Så en bra houselåt bör ju således bestå av ett långt intro, en go melodi och sen ett långt outro.

För den som är ny på housemusik och vill hitta ett enkelt sätt att lyssna in sig på det kan Hed Kandis samlingar vara en bra början. Där hittar man nästan allt det bästa som släppts och som haft framgång på dansgolven runt om i världen.

För min egen del så är det nog så att housemusiken har fått ta över rollen som min preferens när det gäller ny musik. Det görs ju inte så mycket disco och funk längre, eller åtminstone inte i de volymer som det gjordes förr. Dessutom så tycker jag att housen utomordentligt har axlat manteln efter discon som dans-golvsfyllaren nummer ett. Den oinitierade skulle förmodligen inte höra nån större skillnad men det är ju rätt naturligt eftersom housen ju är en naturlig utveckling med rötterna i discon och annan contemporär musik.

Nu svamlar jag nog mest vilket är ett tecken på att det börjar bli gå dags att gå och snutta kudden.

Tjillevippen

notbugs

Har ni andra märkt att många av dagens ungdomar ser sig själva som bisexuella? Det har jag märkt… Och detta väcker frågan i mig, är detta en ny modefluga i 2000- talet eller är det som så att folk vågar vara öppna med deras äkta sexuallitet?

Jag personligen får känslan av att det är lite av både och… några kallar sig för bisexuella bara för att vara “annorlunda” medans andra kallar sig bisexuella för att dom faktiskt är det i sitt hjärta… Jag känner mig som en gammal stofil när jag inte riktigt förstår mig på bisexualliteten… att älska båda könen…

Jag har inget emot det, folk får känna precis vad dom själva vill… Man ska få älska vem man vill, om man är kille å vill vara med andra killar osv så det är helt okej och detsamma med tjejer osv…

Men jag själv känner mig gammelmodig och känner att jag bara vill hålla mig till killar, men det är mitt beslut…

Nä nu ska jag lägga mig, godnatt alla läsare…

//Mumintrollet -Straight to Hell

Ja tänk vad häftigt det vore, att segla på de sju haven och vara en riktig pirat Dricka rom och röva andra skepp man möter på havet! Så häftigt

Jag personligen är väldigt intresserad av pirater, att läsa om dom, att se filmer om dom osv. Pirater var väldigt intressant grupp med människor som tillbringa största delen av sina liv ute till havs…

Finns det några “pirater” i dagens läge? Troligen inte på samma sätt som förr, men finns det 2000-talets pirater? Och i såna fall vad gör en modern pirat för att kunna kalla sig själv pirat?

Nu kanske många tänker på dessa människor som har med piratkopiering av filmer å musik… Är det dessa människor som är dagens “pirater”?

Ja jag vet inte…

Nä nu har jag inte tid att pladdra på om detta, nu ska jag ut på rövarstråk, se om jag stöter på nån rikeman jag kan röva alla skatter ifrån hehe, aj aj ut till havs nu mina vänner … Arrrrgh!!!

//Mumintrollet -The Pirat